Johan Lindstén

Nu under sommaren skulle det vara skönt med semester. Men så blir det inte riktigt. I stället arbetar jag inne, i tryggheten på Svenska nyhetsbrevs redaktion.

Som vikarie för två redaktörer är det bråda dagar, särskilt när floden av kvartalsrapporter sköljer in över skrivborden. Arbetar, alltså skriver och publicerar, de båda nyhetsbreven Fond & Bank Online och Telekom Online, varje dag. Det innebär att jag på daglig basis ska nyhetsvärdera affärsinformation från landets största banker och telekom-operatörer – samt de myndigheter som finns på respektive område.

I mitten av augusti återgår jag till frilansverksamheten med text, bild och radio. Men vill du mig något redan nu är det bara att höra av sig.

Leicas M-kameror lockar inga yngre. Sägs det.

Kan hända är det priserna. Kan hända är det den nära nog stillastående tekniken som gör det. Men hur man än vrider och vänder på det så är det mekaniska maskiner, som – i alla fall fram till för några år sedan – var analoga apparater med ett minimum av elektronik. Också sådana kan – faktiskt – locka även yngre. Så nej, jag är ingen gubbe. Än.

Leica M7 kan sägas vara den sista, må så vara den mest raffinerade, av alla i den långa raden av modeller sedan 1920-talet. Jag har lagt händerna på ett exemplar som sålts nytt i Leipzig i Tyskland, det land där kameran fortfarande byggs, delvis för hand. Köptes ny 2003. Men den tillverkas fortfarande som varandes den sista arvtagaren i sin skola och teknik. De nya, M8 och M9, är heldigitala bildmaskiner med ett minimum av mekanik.

Första filmen sitter i, och jag har naturligtvis omåttligt enorma förväntningar. För, så många gånger som jag suttit på kaffebaren Kaffe på S:t Paulsgatan på Södermalm i Stockholm och lyssnat på Carl Johan De Geer som entusiastiskt talat sig varm för Leican som vän – han har till och med gjort en film om sin kamrat: ”Med kameran som tröst”, så måste det ju vara något i hästväg.
Bilden ovan till höger är hämtad från Leicas webbplats.

Håll sedan koll på bildarkivet – johanlindsten.imagedesk.se – där bilder från den här och andra kameror – både analoga och digitala – så småningom kommer att finnas tillgängliga för köp.

Under Sovjet-maktens framväxt - någonstans i kanten mellan Lenin och Stalin – skulle alla genvägar tas för att komma framåt med stormsteg. Att kopiera allt som visat sig fungera blev vägen framåt – прямой.

Det började med en borrmaskin från Österrike, gick vidare med andra verktyg och optik och passerade på vägen den vid tiden nya Leica II, en liten kamera som tog fin-fina bilder och konstnärerna var tidiga med dem. Bland andra Alexander Rodtjenko, som tog fotokonsten ännu ett steg framåt med maktens språk och den moderna konstruktivismen som adelsmärken. Bilden till höger är hans.

Men makten ville visa att det nya livets stat – Sovjet – kunde den också. Efter några halvhjärtade försök att kopiera den tyska Leica II-kameran startades det i nuvarande östra Ukraina en fabrik som runt 1927 kunde visa upp sin första lyckade kopia. Sedan starten har fabriken FED, som växte till ett helt arbetskooperativ, en ”trud commun”, byggt tiotusentals Leica-kopior. Kameran till höger är just en sådan kopia som jag köpte på auktion i Stockholm i juni i år. En femhundring fick jag ge för den med defekt slutare; en likadan originalkamera från Leica, från mitten slutet av 1930-talet, kostar flera tusen procent mer att köpa. Men så är det ett original också.

Knappast särskilt smickrande kopiering, men fachinernade att det kunde pågå så långt fram som till efter andra världskriget.

Också Hasselblad fick känna på kopieringen av sina framgångsrika kameror. ”Kiev” kallades den av Sovjet-makten, och såg, liksom FED-kameran, så gott som exakt likadan ut som det original den efterliknade.

Varför i hela friden ta ett steg tillbaka när framtiden ligger åt andra hållet?

Frågan är befogad, ity att låta den gamla 35-millimeterfilmen komma till heders är ett steg tillbaka när det gäller både kvalitet och kostnader. Kornigt och dant blir det, och så kostar en film med framkallning runt 150 spänn tillsammans. Och då är inte bilderna ens i datorn. För att få dem dit måste jag slåss med både skanner, dammkorn och färger – för att inte tala om den tid det tar att göra hela jobbet fram till en fungerande bild.

När jag i början av 1990-talet läste till journalist fanns inte digital ljudredigering. Radiokursen gjordes med direktsändningar, rullband och allt igenom analog teknik, hopsamlad till skolan på Sprängkullen i Göteborg av huvudläraren Patrik Paulsson.

När jag så småningom gjorde skolpraktiken på Efter tre-redaktionen på SR i Stockholm, var det även där rullband på Nagra som gällde, Stellavox för klippningen och gul-tejp i mängd som startsladd och för att spjälka upp inslagen, som ofta sattes i direktsändning i ett samspel mellan mig och teknikern. Det fanns då, 1992, så vitt jag vet, en digital redigering på SR i Stockholm, men den var att betrakta som icke-existerande eftersom det behövdes utbildning i mängd för att ens få peta på den.

Sedan säkert tio år tillbaka redigerar jag själv alla de radioinslag jag gör helt digitalt. Kostnaden är knappast alls i jämförelse med vad det skulle kostat om jag gjort jobben analogt. Men det finns en sak med det analoga som är svårt att ta med sig till den digitala verkligheten, och det är att när jag inte behöver tänka på kostnaden blir jag också nonchalant i mitt förhållningssätt till det jag ska skildra. Det är lätt att spela in för mycket och för länge när jag intervjuar. Lika lätt är det att bara låta kameran gå – ”minneskortet rymmer ju 400 bilder”.

När jag ska skriva ett viktigt brev gör jag det nästan alltid för hand; jag tänker efter före, så att säga. Jag blir mer överlagd i en intervju när jag gör den med analog teknik. Och – för att komma till saken – jag tar färre men mer genomtänkta bilder med riktig film i kameran.

Förra helgen fördrev jag lite tid på en auktion för gamla analoga kameror. Hade span på en gammal rysk Leica-kopia från 1930-talet, kallad FED efter skräckväldets organ NKVD:s grundare. Men den ”gamla ryssen” rusade iväg i pris på bara några sekunder så det var bara att lägga ned budgivningen. I stället blev den en ”riktig” Leica. Så riktig en Leica som bygger på Minolta-teknik nu kan bli. R4-modellen, och just det här exemplaret som är från 1980-81, funkar klockrent, frånsett att den läcker ljus … Men det hoppas jag är åtgärdat (med lite svart eltejp).

Egentligen är det inget alls märkvärdigt med en gammal Leica-kamera (med Minolta-teknik). Min pensionerade Canon AE-1, en riktig storsäljare på sin tid, i mitten, slutet av 1970-talet, tar mycket fina bilder den också. Men det är ändå en extra känsla. Leitz har ju lyckats med konststycket att få märket ”Leica” att framstå som lite av en Rolls Royce i kameravärlden. Och visst är det en lite annorlunda känsla. Men om denna känsla sitter i det faktum att kameran faktiskt garn bättre kvalitet, eller om det är för att optiken har sina karakteristiska röda punkter, det har jag inte riktigt koll på, men, men …

Till hösten byter internetoperatören Bahnhof vd. Anna Mossberg, som tar över efter Bahnhofs grundare Jon Karlung, kommer från den största konkurrenten TeliaSonera.

- En spetsrekrytering, säger Jon Karlung i den intervju jag gjort med honom inför vd-bytet.

Själv satsar han på ett nytt projekt där han ska bygga skalbara serverlösningar i ett större industriprojekt med bland andra SSAB.

Samtidigt satsar Bahnhof och fem andra internetoperatörer på ett gemensamt projekt kallat OneStream. Företagen knyter samman sina nätverk till Nordeuropas största öppna nät från Moskva till London och Paris till Tromsø. Eldsjälen för OneStream är IT Norrbottens vd Tony Blomqvist.

Båda artiklarna publiceras i nummer 6/2010 av Telekom Online Special i början av juni 2010. Läs intervjun med Jon Karlung här, och Intervjun med Tony Blomqvist här.

Jag passade också på att ta några bilder på Jon Karlung, en ser du uppe till höger. Du kan köpa bilder av bland annat företagsledare – och beställa bilder – direkt från mig. Mer information om mig som fotograf finns här, eller så går du direkt till mitt bildarkiv på johanlindsten.imagedesk.se. Foto: Johan Lindstén

Öppna nät för internet, digital-tv och annan datorkommunikation växer så det knakar. Flera svenska operatörer tillkommer för att dela på den allt större kakan. Itux är ett av företagen. Som systerbolag till Comhem blir de internationella ägarna också aktiva på marknaden för öppna nät när de gamla slutna näten, som Comhem är en stor aktör inom, kan se en minskande marknad.

Om Itux har jag skrivit en artikel för Telekom Online Special nummer 4-2010, som utkom till prenumeranterna i slutet av april. Läs hela texten här.

Jag fotograferade också i samband med intervjun. Porträttbilder av bland annat företagsledare inom Telekom-sektorn finns att köpa på min webbplats för bilder. Men det finns också bilder från bland annat Ukraina, Gotland, Baltikum, Sverige, Stockholm.

Nya bilder tillkommer hela tiden, så håll koll på vad som är nytt. Foto: Johan Lindstén

Första gången jag hörde Björk var 1992 i låten Hit med The Sugarcubes. Jag jobbade på Efter Tre-redaktionen i Sveriges Radios P3, och hade just snott ihop ett inslag för Unga Efter Tre om min systerson som sköt pilbåge. Musiken som följde på inslaget – eller för den delen var en del av det – skulle gärna hänga ihop med ämnet. Hit gjorde det. Bara någon dag tidigare hade jag gått förbi musikproducenternas Stuart Ward och Staffan Schmidts dörr och hört Hit strömma ut i korridoren. Björks röst svävade över det spegelblanka linoleumgolvet.

Sedan den gången i dörrhålet i 1C-korridoren i Radiohuset på Gärdet i Stockholm har fascinationen för denna otämjda röst varit kvar. Överraskningarna tar aldrig slut. Blandningen av egenhändigt infångade och processade naturljud och symfoniska instrument är mer än musik. De gränsar till konstverk. Vart och ett av dem. Med sin lekfullhet och rytmik tar musiken – konsten – med mig på en resa in i ljudet och och bilden av det som skapas. Att titta på musikvideor brukar inte ge så mycket. Visst är jag partisk när jag säger att Björks videor faktiskt har något att berätta; lekfullheten leder mig in i en drömsk, såväl som verklig berättelse. Men så är det.

Den omvittnat småkrigiska produktionen av filmen Dancer in the dark var också en upplevelse när den nådde vita duken. Ångestens danske uttolkare Lars von Triers möte med en isländsk kompromisslöshet personifierad av Björk kunde gå åt två håll: fiasko eller bra. Det finns några scener som etsat sig fast hos mig genom musiken, bland annat skogshuggarnas balett på järnvägsvagnarna.

Björk är mer än en röst – hon är en del av musiken, ett instrument.

Också Ennio Morricone är en värdig mottagare. Alla dessa ganska lökiga spagetti-westernfilmer kunde ändå ses tack vare Morricones musik.

Det extra lager av ljud – musik – är det som gjort så många filmer till det de blev och är. Ennio Morricones musik är svår att lyssna till som bara musik, men att höra den som grund i filmerna är riktigt bra.

Precis som Björk hämtar Ennio Morricone sina ljud från allt möjligt vid sidan av instrumenten. Rösten är ett bärande element som fyller mig med både värme, iskyla, fruktan och trygghet. Han målar känslor med sina stycken, illustrerar bilden med sin alldeles egna tonalitet.

De evighetslånga, stillebenartade scenerna med fimprökande outlaws i väntan på antagonister hade inte varit möjliga att visa på en biograf om det inte vore för Morricones ljudslingor, som vindlar i kapp med fimprökens slingor som sprids av präriens vindar.

Väntan, ensamhet, anspänning och eruptioner skildrade med känsla och insikt.

Underbart att Polar-priset 2010 går till två egensinniga nyskapare.

(AB, DN, EX, GP, SvD1, SvD2, SDS)

Nu finns Johan Lindsténs bilder att köpa online.

Gå till johanlindsten.imagedesk.se och sök fritt bland alla bilder. Jag erbjuder bilder från Sverige, Europa och resten av världen.

Det är möjligt att hämta fria skissbilder före köp. Bilderna håller tryckkvalitet redan från början, skulle en högre upplösningar behövas så är det bara att kontakta mig. Ambitionen är att arkivet ska vara en naturlig plats att hitta bilder i som inte finns hos exempelvis Scanpix eller andra stora bildbyråer.

Fler bilder tillkommer löpande så det lönar sig att återkommade söka efter det som kan fungera i ditt arbete.

Ansök enkelt om att bli fakturakund via formuläret här eller sedan du gått till webbplatsen (klicka vidare på ”Bli kund” i menyraden). Priser och upplåtelseavtal följer Bildleverantörernas Förenings (BLF) rekommendationer. Aktuella priser och avtal finns på bildbankens webbplats.

Den stora bilden till höger: I samband med att staden Tallinn beslutade att monumentet över Sovjetmaktens kamp mot Hitlertyskland skulle flyttas uppstod bråk om den nya placeringen på en kyrkogård i stadens utkant. Den stora ryska befolkningsgruppen i Tallinn och Estland sökte sig till den nya platsen för monumentet och la där ned röda och vita nejlikor och andra blommor vid den okände soldaten.
Bilden har publicerats i FOI:s tidning ”Framsyn” 2007.
Foto: Johan Lindstén

Frågan löd: Hur ska mobiloperatörerna hantera den explosiva ökningen av datatrafik i de mobila näten? Lite tillspetsat lyder svaret: Genom en smartare paketering av accesser och produkter.

De smarta telefonerna har drivit upp ip-trafiken i näten; TeliaSonera talar om 200 procents ökning under år 2009. Och siffrorna understryks av PTS rapport om hur trafik och mobilitet ökat dramatiskt. Men att det skulle finnas en fara med appar som gör att man kan ringa och skicka meddelanden kostnadsfritt, det tillbakavisar operatören Tre. Tvärtom driver ett ökat mobilt beteende på all typ av trafik, alltså även de traditionella samtalen.

Tema-artikeln beställdes av nyhetsbrevet Telekom Online Specials redaktör Marlène Sellebråten. I artikeln intervjuas företrädare för två operatörer, PTS och vd:n för det brittiska mobiltillverkaren Inq Mobile. Läs artikel här.

Nu är två längre texter levererade till Svenska nyhetsbrev. Det ena är ett porträtt av ett helt nytt företag i telekom-världen, som har som ambition att bli marknadsledande på ett år, det andra en tematext om ett mycket aktuellt ämne för svenska och andra telekom-operatörer.

I samband med företagsporträttet fotograferade jag också den vd jag intervjuade. Läs mer om min syn på bilder och fotografering här.

Målgruppen för materialet är beslutsfattare inom telekom-branschen, och publiceras den 16 april i Svenska nyhetsbrevs pappersutgivna nyhetsbrev Telekom Online Special #4/2010. Redaktör är Marlène Sellebråten.

Båda texterna kommer att finnas att läsa här på www.johanlindsten.se cirka en vecka efter publiceringen i nyhetsbrevet. Skapa en rss-prenumeration så vet du precis när de båda texterna – och annat material – finns att läsa här.
Klicka på rss-loggan högst upp i högerspalten.