Johan Lindstén

Ett övervakande öga.
Foto: Johan Lindstén

Jag hade en gång en hög chef som kom inrasande fem minuter före lämning av dagstidningssidorna till tryckeriet. Det färdigredigerade materialet på min skärm var av känslig natur och det var viktigt att det blev bra i tidningen. Nattchefen, textförfattaren, fotografen – alla hade tittat och var mer än nöjda med resultatet. Men då kom den höga chefen och sa:

- Så där kan du väl inte göra!
- Nähä …?
- Vi måste göra på ett annat sätt!
- Okej … Hur hade du tänkt dig att vi skulle göra; vi har bara ett par tre minuter kvar till det ska gå till tryck ..?
- Ja … du får väl göra på nå’t annat sätt.
- Har du någon bra idé, så tar jag gärna till mig den, men jag måste nog ha den nu, för att jag ska hinna göra om sidan på tre minuter. Berätta!
- Näh, men jag tycker att vi ska göra om …
(- Suck..!)

Nattchefen kommer till min räddning och berättar att vi måste skicka sidorna nu. Och så blir det. Jag springer efter den höga chefen för att lura av personen en lösning på det som inte funkade och som nu skickats. Jag väntar fortfarande på svaret.

Sedan dess har jag haft chefer som har vetat vad de velat och varit just bra chefer. Faktiskt! För de finns, och jag får väl passa på att smöra lite för dem som känner igen sig.

Göran Segeholm har blivit Lycklig av kritik, skriver han på sin blogg Multijournalist.se.

Det har jag också blivit. I dag. En av mina tidigare uppdragsgivare har ”slängt” en massa mycket karaktärsstärkande omdömen över mig. För visst är det viktigt att få veta hur andra ser på en som person, yrkesmänniska och arbetskamrat.

Jag har fått beröm förr, men tyvärr har det kommit sista dagen på jobbet, och inte under de där månaderna när man drar ett tungt lass på ett bra och självständigt sätt.

Nej: fram för mer beröm på jobbet, uppskattning av sina kolleger och – om så bara med en liten kommentar – ett ord till uppmärksamhet om vad kollegan gjort bra.

Men vad tar man sig då till när det inte är så bra då, ja kanske riktigt dåligt eller rent av fel? Konstruktiv kritik, tror jag man kan stava en lösning. Säg inte att det var dåligt eller fel, säg i stället hur det kan göras i stället. För det är allt för ovanligt att vi gör det.

SvD söndagen den
7 februari 2010

Hur spännande är icke-nyheten, att USA:s president Barack Obama inte har någon större ambition att satsa på nya resor till månen?

Inte särskilt spännande, va’?! Men SvD i går – söndag den 7 februari 2010 – lyckades ändå få sidan att stå ut bland det annars ganska fyrkantigt presenterade materialet.

En måne med en man framför och texten satt i tvåspaltig cirkel. Mer än 50 procent av sidans totala yta svart. Det låter inte upphetsande, men blev mycket bra. Texten kanske inte är den mest lättlästa (ur ett grafiskt perspektiv då), men vad gör det, när jag känner att redigeraren av sidan faktiskt haft lite kul och ritat om hela sidan när Den Bilden dök upp vid bildsökningen: ”Den där drar vi på över hela sidan, å så lägger vi texten i cirkel mot den vita månen – blir skitsnyggt!” Ja, visst blev det!

Sidans runda, rullande form tillsammans med underifrån-perspektivet på Obama, får ändå en fin stadga av faktarutan i botten, även om den högra bottenbilden kanske inte är optimal (i vare sig val eller placering).

Känslan är i alla händelser att det är väldigt genomarbetat, trots att det mycket väl kan röra sig om en stundens ingivelse hos en redigerare med en ovanligt bra dag och lite tur i grävandet efter bild.

Av Stockholms morgontidningar har SvD den mest inbjudande formen just nu. Den är mjuk utan att vara mjäkig, den har stadga utan att vara fyrkantig och den utstrålar seriositet utan att de färger man tillfört ”lallar” till helheten.