Icke namngiven journalist till Rapport i dag, med anledning av att fler än 100 utländska journalister och fotografer tvingas sitta instängda på ett och samma lyxhotell i Libyens huvudstad Tripoli – helt utan möjlighet att arbeta. (Foto: SVT)
Sitter och tittar på direktsändningen via nätet av räddningsarbetet kring den chilenska gruvan. En efter en lyfts de 33 instängda gruvarbetarna upp i en korg kallad ”Fenix” via det smala röret som löper 700 meter upp mot livet på ytan.
Hela den process som inleddes i samband med raset i guld- och koppargruvan San José i Atacama-öknen i norra Chile, måste rimligen gå utanpå allt som tidigare gjorts i samband med en gruvolycka. Flera projekt för att rädda de instängda har löpt parallellt, varav ett av ett svenskt bolag under ledning av värmlänningen Håkan Johansson. Lika enkelt och självklart som det verkar att göra som man nu gör, lika komplicerat har det säkert varit att komma till den här dagen under den tidspress som krävt resultat.
Newzglobes chefredaktör, Bengt Hermele, har retat upp sig på den nybakade FP-märkte integrationsministern Erik Ullenhags ordval i dagens P1-morgon i Sveriges Radios P1. ”Lär dig snacka svenska, Ullenhag”, dundrar mannen med stråhatten i sin dagbok.
Det han stör sig på är Ullenhags ordval som ”låt oss vara ärliga”, ”låt oss påminna oss om”, ”fastna i utanförskap”, ”teoribildning” och ”vänder mig mot en syn”.
Så kan det vara. Men när jag nu lyssnar på reprisen av debatten som Ullenhag hade med Dagens arenas chefredaktör Nisha Besara, så vet jag inte riktigt vad man kan reta upp sig på. Besara använder sig av fler främmande och försvenskade ord som exempelvis ”validering”. Vad betyder det, Hermele? 
”Djupt”. Det var socialdemokraternas ekonomiskpolitiske talesperson, Thomas Östros mantra under nästan hela valrörelsen. Han drev med oss väljare i alla lägen genom att säga att något hos motståndarlägret var ”djupt orättfärdigt”, ”djupt ansvarslöst”, ”djupt kränkande” eller varför inte ”djupt tragiskt”. Välj det som passar.
Östros prövade väljarnas tålamod ända fram till den söndag då ”Public service”-gänget i Sveriges Radio P1:s ”Godmorgon världen” började driva hejdlöst med Östros mantra. Sedan den söndagen, ett par veckor före valdagen, ändrades ordvalet till ett, en liten smula mer balanserat.
I mina öron är ingen av de båda vare sig bättre eller sämre. Båda använder sig av den politiska retoriken, så som den utvecklats de senaste, säg, tio åren. En modern ”politiska” som spänner från höger till vänster, från rött till blått. Ullenhag är verkligen inte värre än andra politiker, som exempelvis Herrarna Bildt och Reinfeldt: ”Då ska man tänka på att …” eller ”Men så är det ju inte. (…)”. Enkla avfärdanden. Punkt.
Vi stackars väljare har att vara i den språkliga snösvängen så fort vi har med ledande politiker att göra – oavsett vilken färg de bär på partiboken. Ity snömosare är de allihopa.
Johan Lindstén
Stieg Larssons segertåg över världen fortsätter. Redan 2007 träffade jag på två norska tjejer i 20-årsåldern på ett vandrarhem i Port St Johns, vid Indiska oceanen strax söder om Durban i Sydafrika, som var helt uppslukade av Millenium-trilogin:
…”Er dere svensker?! Kul! Hej! Leser ..!”.
…Slutkonverserat.
…Under förra veckans besök i Rysslands stora utpost mot Östersjön, Sankt Petersburg, dök de upp på nytt.
Under besöket hamnade jag i det vackra Singer-husets bokhandel på huvudgatan Nevsky Prospekt. En trappa upp släntrar jag förbi deckarhyllan av en ren händelse. Där, på ett bord bland andra kriminalare, ligger två av Stieg Larssons böcker. Lätt igenkännbara med sitt typiska grafiska utseende faller de lätt en Millenium-marinerad svensk i synen (de två omslagen till vänster på bilden). Och egentligen är det inget konstigt med att de ligger där. Mer iögonenfallande var då att Camilla Läckbergs ”Isprinsessa” ligger intill – med samma grafiska uttryck, typsnitt och layout i övrigt på omslaget. ”Millenium”, som ett slags varumärke i halvtransparent stil på Stieg Larssons böcker är på Läckbergs bok utbytt till ”Misterium”. Klicka på bilden för att göra den större. Men det är inte nog med det: amerikanen John Sandfords deckare har också infogats i ”Misterium”-serien. På bilden ser man bara ryggen i högerkanten, men omslagslayouten är densamma.
Uppenbarligen är detta en säljande paketering, eftersom helt andra författare infogas i samma grafiska uttryck. En positiv guilt by association, kan man säga. En svensk standard för hur framgångsrika deckare ska utformas för att sälja på sitt omslag.
För att vara stadens största bokhandel är den i Singer-huset måttligt imponerande, särskilt med tanke på det otroligt vackra hus den ligger i. Ryssarna var under Sovjettiden ett mycket bokläsande folk. I dag är det märkligt fritt från litteratur i både Metron, på kaféerna och i nypan på den som vilar på en av de långa, vita bänkarna i någon av stadens många pietetsfullt skötta parker. Och kanske avspeglar det sig i att det är ganska få boklådor, och att de som finns som sagt inte är så imponerande. Nu är det i stället gratistidningar som Metro och andra lokala som tilldrar sig uppmärksamheten. Men mest av allt – som över allt annars – så har mobilen tagit över som informationsbärare även hos ryssen – inte sällan med svenska Tele2 som en framträdande annonsör i bland annat metron.
Bilden: Metro-stationen Elektrosila.
I dagens SvD Näringsliv (21/9 2010) är två helsidesannonser från uppstickarbanker införda: Nordnet och Erik Penser. Efter debaclet kring HQ Bank kan jag förstå att det gäller att slipa på den lilla bankens varumärke, inte bara för att vinna nya kunder till företaget och de tjänster man erbjuder, utan också för att tala om att ”vi är minsann inte som grabbarna i HQ: vi står för stadga”.
Vad som är mer märkligt är, att det är dubbla gubbar som gäller. Exakt likadana, slipsprydda herrar med flyende hårkant.
I fallet Erik Penser Bankaktiebolag, rider han och hans bankfirma på en tråkighetstrend. Han framställer sig själv som en balanserad, men också stel och inramad herre, som nu – utan att dra på smilbanden – bjuder in till gratisseminarier om konjunkturbedömningar. Utstrålningen i hela annonsen är gammal, trygg och mycket riskmedveten bankdirektör. Hörnen av porträtt på, vad som kan antas vara föregångare (även om några sådana inte finns i just den banken) hänger på den gammelrandiga tapetväggen. Skrivbordet är spegelblankt. (Klicka på bilderna för att se dem i större format.)
Nordnets annons har vid sidan av de dubbla porträtten också fått med en Boxer-Robert-lik Ken-kille. Kantig i ansiktet, lätt ironiskt leende. Men det är fortfarande den trygge mannen, mannen med anor från förr. Ingen uppstickare – trots att det i allra högsta grad är det. Men Nordnet ställer frågan om man som kund är trött på ”gammelbanken” och i stället vill ha en modern bank där kunden kan gå sin ”egen väg”.
Även om båda driver med den trista bankvärldens förstenade direktörs- och styrelserum – den ena för att bjuda in till seminarier, den andre för att locka luttrade storbankskunder – så vill man visa på en värld som inte tar några andra hänsyn än kundens bästa, väl och ve. Skillnaden är väl möjligen att Erik Penser finns. Nordnets Frankenstein-liknande figur är – förhoppningsvis – bara på låtsas, i varje fall är han inte så inbjudande.
Faran med att göra allt för att distansera sig från de balanserade styrelserummen är väl möjligen att folk i dessa dagar kopplar ihop den lilla banken med kaos; dessa trätorra bankgubbar kanske ändå inte är så dumt, ändå ..?
:::Vad kan vi vänta oss härnäst? Att ATG annonserar med tvehövdade hästar den vecka det är dubbel vinst på alla lopp? Eller en annons med styrelserumstema från HQ:s köpare Carnegie, där Hagströmer och Qviberg hänger inom glas och ram i bakgrunden, som något slags anfäder i verksamheten? Det visar sig om bankvärlden har den självdistansen.
Johan Lindstén
I kväll, den 11 september, nio år efter attentaten mot tvillingtornen i New York och Pentagon i Washington samt det tänkta målet Vita Huset, visar SvT ”United 93″. Men planet som hade desination Vita Huset kom aldrig fram. Det störtade innan det nådde sitt mål. ”United 93” är anropsnamnet på just det plan som skulle nå Vita Huset.
Filmen, som hade premiär 2006, är regisserad av engelsmannen Paul Greengrass. Han har tidigare gjort filmer med samhälls- och verklighetsförankring, som ”Bloody Sunday” och ”Bourne”-filmerna. Senare, 2010, har han gjort ”Green Zone” om USA:s krig i Irak.
Jag recenserade ”United 93” för Sveriges Radio P4. Lyssna på recensionen här nedan.
Fler recensioner finns här, bland annat den av ”Green Zone”.
Fotografi, grafisk redigering, text och radio. Det är de delar jag arbetar med när jag nu är tillbaka som frilans efter en lång och het sommar med en lång rad intervjuer, artiklar och notiser om ekonomi och telekommunikationer riktade till beslutsfattare inom finans och telekom-branscherna.
För en tid sedan, närmare bestämt den 1 juli, sprang jag av en händelse på riksbankschefen på Brunkebergstorg i centrala Stockholm. Stefan Ingves hade några timmar tidigare berättat att Riksbanken beslutat om en fördubblad styrränta: från 0,25 till 0,50 procent. En fördubbling, som sagt, men fortfarande bara måttligt i reella tal.
– Hej! Får jag ta en bild av dig, Stefan?
– Ja, det kan du väl få göra, men det har varit en lång dag. Du förresten: vad är det för kamera du har?
– Det är en analog kamera, med gammal traditionell film. I dag är kameran laddad med svartvit film.
– Finns det fortfarande? Kul! Hoppas bilden blir bra!
Och det blev den, även om det är en porträttbild som kan kännas vara i enklaste laget. Fler och mer narrativa porträtt av ledare för publicering finns emellertid att köpa på www.johanlindsten.imagedesk.se.
Nu under sommaren skulle det vara skönt med semester. Men så blir det inte riktigt. I stället arbetar jag inne, i tryggheten på Svenska nyhetsbrevs redaktion.
Som vikarie för två redaktörer är det bråda dagar, särskilt när floden av kvartalsrapporter sköljer in över skrivborden. Arbetar, alltså skriver och publicerar, de båda nyhetsbreven Fond & Bank Online och Telekom Online, varje dag. Det innebär att jag på daglig basis ska nyhetsvärdera affärsinformation från landets största banker och telekom-operatörer – samt de myndigheter som finns på respektive område.
I mitten av augusti återgår jag till frilansverksamheten med text, bild och radio. Men vill du mig något redan nu är det bara att höra av sig.
Leicas M-kameror lockar inga yngre. Sägs det.
Kan hända är det priserna. Kan hända är det den nära nog stillastående tekniken som gör det. Men hur man än vrider och vänder på det så är det mekaniska maskiner, som – i alla fall fram till för några år sedan – var analoga apparater med ett minimum av elektronik. Också sådana kan – faktiskt – locka även yngre. Så nej, jag är ingen gubbe. Än.
Leica M7 kan sägas vara den sista, må så vara den mest raffinerade, av alla i den långa raden av modeller sedan 1920-talet. Jag har lagt händerna på ett exemplar som sålts nytt i Leipzig i Tyskland, det land där kameran fortfarande byggs, delvis för hand. Köptes ny 2003. Men den tillverkas fortfarande som varandes den sista arvtagaren i sin skola och teknik. De nya, M8 och M9, är heldigitala bildmaskiner med ett minimum av mekanik.
Första filmen sitter i, och jag har naturligtvis omåttligt enorma förväntningar. För, så många gånger som jag suttit på kaffebaren Kaffe på S:t Paulsgatan på Södermalm i Stockholm och lyssnat på Carl Johan De Geer som entusiastiskt talat sig varm för Leican som vän – han har till och med gjort en film om sin kamrat: ”Med kameran som tröst”, så måste det ju vara något i hästväg.
Bilden ovan till höger är hämtad från Leicas webbplats.
Håll sedan koll på bildarkivet – johanlindsten.imagedesk.se – där bilder från den här och andra kameror – både analoga och digitala – så småningom kommer att finnas tillgängliga för köp.
Under Sovjet-maktens framväxt - någonstans i kanten mellan Lenin och Stalin – skulle alla genvägar tas för att komma framåt med stormsteg. Att kopiera allt som visat sig fungera blev vägen framåt – прямой.
Det började med en borrmaskin från Österrike, gick vidare med andra verktyg och optik och passerade på vägen den vid tiden nya Leica II, en liten kamera som tog fin-fina bilder och konstnärerna var tidiga med dem. Bland andra Alexander Rodtjenko, som tog fotokonsten ännu ett steg framåt med maktens språk och den moderna konstruktivismen som adelsmärken. Bilden till höger är hans.
Men makten ville visa att det nya livets stat – Sovjet – kunde den också. Efter några halvhjärtade försök att kopiera den tyska Leica II-kameran startades det i nuvarande östra Ukraina en fabrik som runt 1927 kunde visa upp sin första lyckade kopia. Sedan starten har fabriken FED, som växte till ett helt arbetskooperativ, en ”trud commun”, byggt tiotusentals Leica-kopior. Kameran till höger är just en sådan kopia som jag köpte på auktion i Stockholm i juni i år. En femhundring fick jag ge för den med defekt slutare; en likadan originalkamera från Leica, från mitten slutet av 1930-talet, kostar flera tusen procent mer att köpa. Men så är det ett original också.
Knappast särskilt smickrande kopiering, men fachinernade att det kunde pågå så långt fram som till efter andra världskriget. Också den svenska kameratillverkaren Hasselblad fick känna på kopieringen av sina framgångsrika kameror. ”Kiev” kallades den av Sovjet-makten, och såg, liksom FED-kameran, så gott som exakt likadan ut som det original den efterliknade. Fler än en Hasselblad-användare har också objektiv märkta ”Киев” (”Kiev”) på sina gamla helanaloga ”Bladare”. De är billigare men håller en, i förhållande till kostnaden god kvalitet. Också ett kamerahus märkt Kiev gör ett bra jobb.
Möjligen sitter kvalitén på bilderna mer i betraktarens öga än i vilken utrustning som faktiskt används för att exponera filmen …
Senaste kommentarer