Johan Lindstén

Fotografi, grafisk redigering, text och radio. Det är de delar jag arbetar med när jag nu är tillbaka som frilans efter en lång och het sommar med en lång rad intervjuer, artiklar och notiser om ekonomi och telekommunikationer riktade till beslutsfattare inom finans och telekom-branscherna.

För en tid sedan, närmare bestämt den 1 juli, sprang jag av en händelse på riksbankschefen på Brunkebergstorg i centrala Stockholm. Stefan Ingves hade några timmar tidigare berättat att Riksbanken beslutat om en fördubblad styrränta: från 0,25 till 0,50 procent. En fördubbling, som sagt, men fortfarande bara måttligt i reella tal.

– Hej! Får jag ta en bild av dig, Stefan?
– Ja, det kan du väl få göra, men det har varit en lång dag. Du förresten: vad är det för kamera du har?
– Det är en analog kamera, med gammal traditionell film. I dag är kameran laddad med svartvit film.
– Finns det fortfarande? Kul! Hoppas bilden blir bra!

Och det blev den, även om det är en porträttbild som kan kännas vara i enklaste laget. Fler och mer narrativa porträtt av ledare för publicering finns emellertid att köpa på www.johanlindsten.imagedesk.se.

Leicas M-kameror lockar inga yngre. Sägs det.

Kan hända är det priserna. Kan hända är det den nära nog stillastående tekniken som gör det. Men hur man än vrider och vänder på det så är det mekaniska maskiner, som – i alla fall fram till för några år sedan – var analoga apparater med ett minimum av elektronik. Också sådana kan – faktiskt – locka även yngre. Så nej, jag är ingen gubbe. Än.

Leica M7 kan sägas vara den sista, må så vara den mest raffinerade, av alla i den långa raden av modeller sedan 1920-talet. Jag har lagt händerna på ett exemplar som sålts nytt i Leipzig i Tyskland, det land där kameran fortfarande byggs, delvis för hand. Köptes ny 2003. Men den tillverkas fortfarande som varandes den sista arvtagaren i sin skola och teknik. De nya, M8 och M9, är heldigitala bildmaskiner med ett minimum av mekanik.

Första filmen sitter i, och jag har naturligtvis omåttligt enorma förväntningar. För, så många gånger som jag suttit på kaffebaren Kaffe på S:t Paulsgatan på Södermalm i Stockholm och lyssnat på Carl Johan De Geer som entusiastiskt talat sig varm för Leican som vän – han har till och med gjort en film om sin kamrat: ”Med kameran som tröst”, så måste det ju vara något i hästväg.
Bilden ovan till höger är hämtad från Leicas webbplats.

Håll sedan koll på bildarkivet – johanlindsten.imagedesk.se – där bilder från den här och andra kameror – både analoga och digitala – så småningom kommer att finnas tillgängliga för köp.

Nu finns Johan Lindsténs bilder att köpa online.

Gå till johanlindsten.imagedesk.se och sök fritt bland alla bilder. Jag erbjuder bilder från Sverige, Europa och resten av världen.

Det är möjligt att hämta fria skissbilder före köp. Bilderna håller tryckkvalitet redan från början, skulle en högre upplösningar behövas så är det bara att kontakta mig. Ambitionen är att arkivet ska vara en naturlig plats att hitta bilder i som inte finns hos exempelvis Scanpix eller andra stora bildbyråer.

Fler bilder tillkommer löpande så det lönar sig att återkommade söka efter det som kan fungera i ditt arbete.

Ansök enkelt om att bli fakturakund via formuläret här eller sedan du gått till webbplatsen (klicka vidare på ”Bli kund” i menyraden). Priser och upplåtelseavtal följer Bildleverantörernas Förenings (BLF) rekommendationer. Aktuella priser och avtal finns på bildbankens webbplats.

Den stora bilden till höger: I samband med att staden Tallinn beslutade att monumentet över Sovjetmaktens kamp mot Hitlertyskland skulle flyttas uppstod bråk om den nya placeringen på en kyrkogård i stadens utkant. Den stora ryska befolkningsgruppen i Tallinn och Estland sökte sig till den nya platsen för monumentet och la där ned röda och vita nejlikor och andra blommor vid den okände soldaten.
Bilden har publicerats i FOI:s tidning ”Framsyn” 2007.
Foto: Johan Lindstén

Jag har i veckan som gått redigerat Fotomässans 24-sidiga tidning. Den 6 april går tidningen, som är i tabloid-format, ut som bilaga i Göteborgs-Posten. Klicka på bilden till höger för att se den större.

Läs mer om min syn på grafisk redigering här.

Uppdraget att redigera bilagan har varit en tacksam uppgift. Tack vare alla mycket berättande och innehållsrika bilder som fyller tidningens sidor har det varit en angenäm utmaning att lyfta fram materialet på ett rättvist sätt. Samtliga texter är skrivna av Markus Wilhelmson.

Mina personliga favoritbilder i mässtidningen är alla svartvita och tagna av två fotografer: norske fotografen Morten Krogvolds porträtt av Nelson Mandela – en tät kontakt med en av världens mest hyllade personer – och Marcus Bleasdales bilder från ett våldtaget land: Kongo. Bleasdale är bankmannen som sadlade om för att försöka förändra synen på världen. I dag bor han, liksom Morten Krogvold, i Norge – en händelse som ser ut som en tanke.

Fotomässan går av stapeln i Göteborg mellan den 9 och 11 april, och är en av tre stora mässor i ett roterande arrangemang mellan Stockholm, Oslo och nu Göteborg. Mässgeneral är frilansfotografen Jonas Lemberg, som även arrangerar The PGB Photo Award.

En av de mest mystiska bilder av en författare jag någonsin sett är den av August Strindberg, som en kulen vinterdag släntrar genom snöblåsten med uppslagen krage. I bakgrundens övre vänstra hörn kan man ana en gestalt som vore den fastfrusen vid åsynen av Den Store.

Vem som tagit denna hårda, i bemärkelsen kontrastrika, bild vet jag inte. Det ser ut att vara en ”snapshot” från förra sekelskiftet, så mycket snapshot det nu kan vara med den ofta stora och tunga utrustning som då behövdes. Och vilka var förutsättningarna för att ta bilden? Kom Mannen kanske förbi samtidigt som fotografen var i full färd med att ta en dokumenterande gatubild där en spårvagn var på väg förbi?

Stockholms stadsmuseum har ett arkiv som man enträget bygger vidare på. Det kallas Stockholmskällan, och är en outsinlig källa till allsköns dokumentation om Stockholm i både bild och text. Spårvagnsbilden har sitt ursprung i 1908 års Stockholm, och är fångad på plåt av Axel Malmström. Klicka på bilderna så blir de större.

Axel Malmström beskrev själv det helvete spårvagnsförarna hade så här:
”Med ansiktet insmort med vaselin, halmskor på fötterna och många lager med kläder så han knappt kunde röra sig, kunde föraren vintertid stå sex timmar i sträck på den oskyddade plattformen.” (4 x Malmström, Rolf Olsson, Carlsson, 1999). Det var inte alltid bättre förr, men det var helt klart annorlunda. Foto: Axel Malmström/Stockholms stadsmuseum

En sak till: Vet du vem som tagit bilden av August Strindberg, och när den är tagen, får du gärna höra av dig med en kommentar här på webben.

Jörgen Qwist, vd DGC.
Foto: Johan Lindstén

För några veckor sedan beställde Marlène Sellebråten på Svenska nyhetsbrev en ny text som ett företagsporträtt. I dag levererades den texten till redaktionen; porträttet av det börsnoterade DGC, ett företag som levererar datakommunikation och it som funktion till små och stora företag.

I samband med uppdragets kärna – texten – har jag även tagit porträttbilder, som ska publiceras tillsammans med texten, av DGC:s vd Jörgen Qwist. Både text och bild kommer att publiceras här på webben vid lunchtid den 25 mars 2010.

Att just fotografera, antingen som en del av ett större, samlat uppdrag eller som ett rent fristående fotouppdrag, är sådant som jag gärna åtar mig. Några exempel på bilder hittar du här. Hör av dig med dina tankar om hur bilderna ska fungera, vem eller vad de ska föreställa och vilket sammanhang de ska förekomma i, så talar vi vidare om hur vi kan lösa det tillsammans. Mer om mig som journalist och fotograf samt mina kontaktuppgifter hittar du här.

”Vem bär ansvaret för tågkaoset?” Den frågan ställde, föga förvånande, Aktuellt i kvällens 21-sändning i SvT2.

För att diskutera saken hade redaktionen valt att bjuda in landets högst ansvariga för kommunikationerna, infrastrukturminister Åsa Thorstensson (C). Mot henne ställdes Peter Eriksson, språkrör för Miljöpartiet (bilden).
Foto: SVT

Och så långt är det kanske inte något större problem; det är det gängse sättet att göra daglig journalistik på: ställ parterna mot varandra.

Men här är det lite andra utgångspunkter som råder. Det är inte alls tvunget att ta ställning i någon skuldfråga för att det ska vara möjligt att se att det är en (mycket) lång tids försummelser med både kapacitetsutbyggnad, service och underhåll som ligger till grund för att ett land i arktisk miljö för problem med tågen. Men vad är det för vits med att politisera den här frågan. Inget av de två politiska lägren har gjort något för att det ska bli bättre; politiken oaktat färg har drivit fram det system – med fel och brister – som nu visar vad det går för.

Men: frågan om tågen går eller inte, och om Banverket gjort det det ska, och om tågen går sönder av snö och is (sic!) är frågor som är mycket viktigare än politiken. Det är en fråga som har med ett lands funktion att göra. Så kanske skulle de affärsdrivande verken som sköter det hela i praktiken – ett av dem nu så hyllat för att det fått ekonomin att visa svarta siffror efter decennier av rödskimrande ökenvandring – få svårare frågor än det fick efter dagens urskuldande presskonferens som SJ bjöd på.

Vad Aktuellt nu gör är att bjuda Peter Eriksson och Miljöpartiet på en politisk frisläng detta valår, genom att ge honom vatten på hans tågkvarn. En onödig poäng att ge honom. Inte av politiska skäl, utan därför att ingen annan få samma chans att säga: ”Haha! Se vad rätt vi hade!”.

Vettigare än att bjuda in Thostensson hade möjligen varit, att låta Mona Sahlin (S) svara på hur den tidigare regeringen såg på frågan fram till år 2006. Vad vill hon göra nu, med en ny regering, som hon inte ville eller kunde göra före 2006? Och varför.

Aktuellts inbjudan av miljöpartiets Peter Eriksson ligger farligt nära det partiska.

Gör om gör rätt, Aktuellt.

Johan Lindstén
oberoende och opolitisk frilansjournalist

Du som har något viktigt att berätta kan göra det för en journalist. Det spelar ingen roll vad det handlar om, det viktiga är att du hör av dig så att en historia kan berättas eller ett missförhållande komma upp i dagen.

Jag som frilansande journalist  är lika beroende som de stora redaktionerna av att få tips från allmänhet och tjänstemän om både det som är fel eller eller för den delen riktigt positivt. Läs mer på den här sidan.