Framtiden? Det är ju inte åt det där hållet ..?!
Varför i hela friden ta ett steg tillbaka när framtiden ligger åt andra hållet?
Frågan är befogad, ity att låta den gamla 35-millimeterfilmen komma till heders är ett steg tillbaka när det gäller både kvalitet och kostnader. Kornigt och dant blir det, och så kostar en film med framkallning runt 150 spänn tillsammans. Och då är inte bilderna ens i datorn. För att få dem dit måste jag slåss med både skanner, dammkorn och färger – för att inte tala om den tid det tar att göra hela jobbet fram till en fungerande bild.
När jag i början av 1990-talet läste till journalist fanns inte digital ljudredigering. Radiokursen gjordes med direktsändningar, rullband och allt igenom analog teknik, hopsamlad till skolan på Sprängkullen i Göteborg av huvudläraren Patrik Paulsson.
När jag så småningom gjorde skolpraktiken på Efter tre-redaktionen på SR i Stockholm, var det även där rullband på Nagra som gällde, Stellavox för klippningen och gul-tejp i mängd som startsladd och för att spjälka upp inslagen, som ofta sattes i direktsändning i ett samspel mellan mig och teknikern. Det fanns då, 1992, så vitt jag vet, en digital redigering på SR i Stockholm, men den var att betrakta som icke-existerande eftersom det behövdes utbildning i mängd för att ens få peta på den.
Sedan säkert tio år tillbaka redigerar jag själv alla de radioinslag jag gör helt digitalt. Kostnaden är knappast alls i jämförelse med vad det skulle kostat om jag gjort jobben analogt. Men det finns en sak med det analoga som är svårt att ta med sig till den digitala verkligheten, och det är att när jag inte behöver tänka på kostnaden blir jag också nonchalant i mitt förhållningssätt till det jag ska skildra. Det är lätt att spela in för mycket och för länge när jag intervjuar. Lika lätt är det att bara låta kameran gå – ”minneskortet rymmer ju 400 bilder”.
När jag ska skriva ett viktigt brev gör jag det nästan alltid för hand; jag tänker efter före, så att säga. Jag blir mer överlagd i en intervju när jag gör den med analog teknik. Och – för att komma till saken – jag tar färre men mer genomtänkta bilder med riktig film i kameran.
Förra helgen fördrev jag lite tid på en auktion för gamla analoga kameror. Hade span på en gammal rysk Leica-kopia från 1930-talet, kallad FED efter skräckväldets organ NKVD:s grundare. Men den ”gamla ryssen” rusade iväg i pris på bara några sekunder så det var bara att lägga ned budgivningen. I stället blev den en ”riktig” Leica. Så riktig en Leica som bygger på Minolta-teknik nu kan bli. R4-modellen, och just det här exemplaret som är från 1980-81, funkar klockrent, frånsett att den läcker ljus … Men det hoppas jag är åtgärdat (med lite svart eltejp).
Egentligen är det inget alls märkvärdigt med en gammal Leica-kamera (med Minolta-teknik). Min pensionerade Canon AE-1, en riktig storsäljare på sin tid, i mitten, slutet av 1970-talet, tar mycket fina bilder den också. Men det är ändå en extra känsla. Leitz har ju lyckats med konststycket att få märket ”Leica” att framstå som lite av en Rolls Royce i kameravärlden. Och visst är det en lite annorlunda känsla. Men om denna känsla sitter i det faktum att kameran faktiskt garn bättre kvalitet, eller om det är för att optiken har sina karakteristiska röda punkter, det har jag inte riktigt koll på, men, men …
Nu finns den nya artikeln om den börsnoterade telekom-operatören DGC hos prenumeranterna på Telekom Online Special #3/2010. 
Senaste kommentarer