Det har nu gått

Jag har lärt mig mycket, väldigt mycket, om fotografi – subjektivt och starkt personligt färgat foto. Insikter och aha-upplevelser samsas nu med frågetecken och lösa pusselbitar i det berättande fotograferandet som ställer frågor i stället för att ge svar.

Den journalistiska skolning jag fått i över 20 år, om den objektiva blicken och avsaknaden av ”mig” som en som ska synas på ett eller annat sätt i bilden, allt detta har jag fått överge under fem dagar för att kunna ta in en helt annan tankevärld. Det nya grammatiken fyller mig – förbryllar – ännu. Jag har visserligen nyktrat till från känslan av mental fylla och ”noll-koll”, men är antagligen fortfarande inne i en ”bakfylla”.

Det här låter som om jag helt tappat fotfästet. Det har jag inte, tror jag. Men jag har blivit tämligen omruskad i mina grundvalar. Ett frivilligt val, ett steg i en annan riktning.

Fotografi, grafisk redigering, text och radio.

För en tid sedan, närmare bestämt den 1 juli, sprang jag av en händelse på riksbankschefen på Brunkebergstorg i centrala Stockholm. Stefan Ingves hade några timmar tidigare berättat att Riksbanken beslutat om en fördubblad styrränta: från 0,25 till 0,50 procent. En fördubbling, som sagt, men fortfarande bara måttligt i reella tal.

– Hej! Får jag ta en bild av dig, Stefan?
– Ja, det kan du väl få göra, men det har varit en lång dag. Du förresten: vad är det för kamera du har?
– Det är en analog kamera, med gammal traditionell film. I dag är kameran laddad med svartvit film.
– Finns det fortfarande? Kul! Hoppas bilden blir bra!

Och det blev den, även om det är en porträttbild som kan kännas vara i enklaste laget. Fler och mer narrativa porträtt av ledare för publicering finns emellertid att köpa på www.johanlindsten.imagedesk.se.

Kan hända är det priserna. Kan hända är det den nära nog stillastående tekniken som gör det. Men hur man än vrider och vänder på det så är det mekaniska maskiner, som – i alla fall fram till för några år sedan – var analoga apparater med ett minimum av elektronik. Också sådana kan – faktiskt – locka även yngre. Så nej, jag är ingen gubbe. Än.

Leica M7 kan sägas vara den sista, må så vara den mest raffinerade, av alla i den långa raden av modeller sedan 1920-talet. Jag har lagt händerna på ett exemplar som sålts nytt i Leipzig i Tyskland, det land där kameran fortfarande byggs, delvis för hand. Köptes ny 2003. Men den tillverkas fortfarande som varandes den sista arvtagaren i sin skola och teknik. De nya, M8 och M9, är heldigitala bildmaskiner med ett minimum av mekanik.

Första filmen sitter i, och jag har naturligtvis omåttligt enorma förväntningar. För, så många gånger som jag suttit på kaffebaren Kaffe på S:t Paulsgatan på Södermalm i Stockholm och lyssnat på Carl Johan De Geer som entusiastiskt talat sig varm för Leican som vän – han har till och med gjort en film om sin kamrat: ”Med kameran som tröst”, så måste det ju vara något i hästväg.
Bilden ovan till höger är hämtad från Leicas webbplats.

Håll sedan koll på bildarkivet – johanlindsten.imagedesk.se – där bilder från den här och andra kameror – både analoga och digitala – så småningom kommer att finnas tillgängliga för köp.

Under Sovjet-maktens framväxt

Det började med en borrmaskin från Österrike, gick vidare med andra verktyg och optik och passerade på vägen den vid tiden nya Leica II, en liten kamera som tog fin-fina bilder och konstnärerna var tidiga med dem. Bland andra Alexander Rodtjenko, som tog fotokonsten ännu ett steg framåt med maktens språk och den moderna konstruktivismen som adelsmärken. Bilden till höger är hans.

Men makten ville visa att det nya livets stat – Sovjet – kunde den också. Efter några halvhjärtade försök att kopiera den tyska Leica II-kameran startades det i nuvarande östra Ukraina en fabrik som runt 1927 kunde visa upp sin första lyckade kopia. Sedan starten har fabriken FED, som växte till ett helt arbetskooperativ, en ”trud commun”, byggt tiotusentals Leica-kopior. Kameran till höger är just en sådan kopia som jag köpte på auktion i Stockholm i juni i år. En femhundring fick jag ge för den med defekt slutare; en likadan originalkamera från Leica, från mitten slutet av 1930-talet, kostar flera tusen procent mer att köpa. Men så är det ett original också.

Knappast särskilt smickrande kopiering, men fachinernade att det kunde pågå så långt fram som till efter andra världskriget. Också den svenska kameratillverkaren Hasselblad fick känna på kopieringen av sina framgångsrika kameror. ”Kiev” kallades den av Sovjet-makten, och såg, liksom FED-kameran, så gott som exakt likadan ut som det original den efterliknade. Fler än en Hasselblad-användare har också objektiv märkta ”Киев” (”Kiev”) på sina gamla helanaloga ”Bladare”. De är billigare men håller en, i förhållande till kostnaden god kvalitet. Också ett kamerahus märkt Kiev gör ett bra jobb.

Möjligen sitter kvalitén på bilderna mer i betraktarens öga än i vilken utrustning som faktiskt används för att exponera filmen …

Frågan är befogad, ity att låta den gamla 35-millimeterfilmen komma till heders är ett steg tillbaka när det gäller både kvalitet och kostnader. Kornigt och dant blir det, och så kostar en film med framkallning runt 150 spänn tillsammans. Och då är inte bilderna ens i datorn. För att få dem dit måste jag slåss med både skanner, dammkorn och färger – för att inte tala om den tid det tar att göra hela jobbet fram till en fungerande bild.

När jag i början av 1990-talet läste till journalist fanns inte digital ljudredigering. Radiokursen gjordes med direktsändningar, rullband och allt igenom analog teknik, hopsamlad till skolan på Sprängkullen i Göteborg av huvudläraren Patrik Paulsson.

När jag så småningom gjorde skolpraktiken på Efter tre-redaktionen på SR i Stockholm, var det även där rullband på Nagra som gällde, Stellavox för klippningen och gul-tejp i mängd som startsladd och för att spjälka upp inslagen, som ofta sattes i direktsändning i ett samspel mellan mig och teknikern. Det fanns då, 1992, så vitt jag vet, en digital redigering på SR i Stockholm, men den var att betrakta som icke-existerande eftersom det behövdes utbildning i mängd för att ens få peta på den.

Sedan säkert tio år tillbaka redigerar jag själv alla de radioinslag jag gör helt digitalt. Kostnaden är knappast alls i jämförelse med vad det skulle kostat om jag gjort jobben analogt. Men det finns en sak med det analoga som är svårt att ta med sig till den digitala verkligheten, och det är att när jag inte behöver tänka på kostnaden blir jag också nonchalant i mitt förhållningssätt till det jag ska skildra. Det är lätt att spela in för mycket och för länge när jag intervjuar. Lika lätt är det att bara låta kameran gå – ”minneskortet rymmer ju 400 bilder”.

När jag ska skriva ett viktigt brev gör jag det nästan alltid för hand; jag tänker efter före, så att säga. Jag blir mer överlagd i en intervju när jag gör den med analog teknik. Och – för att komma till saken – jag tar färre men mer genomtänkta bilder med riktig film i kameran.

Förra helgen fördrev jag lite tid på en auktion för gamla analoga kameror. Hade span på en gammal rysk Leica-kopia från 1930-talet, kallad FED efter skräckväldets organ NKVD:s grundare. Men den ”gamla ryssen” rusade iväg i pris på bara några sekunder så det var bara att lägga ned budgivningen. I stället blev den en ”riktig” Leica. Så riktig en Leica som bygger på Minolta-teknik nu kan bli. R4-modellen, och just det här exemplaret som är från 1980-81, funkar klockrent, frånsett att den läcker ljus … Men det hoppas jag är åtgärdat (med lite svart eltejp).

Egentligen är det inget alls märkvärdigt med en gammal Leica-kamera (med Minolta-teknik). Min pensionerade Canon AE-1, en riktig storsäljare på sin tid, i mitten, slutet av 1970-talet, tar mycket fina bilder den också. Men det är ändå en extra känsla. Leitz har ju lyckats med konststycket att få märket ”Leica” att framstå som lite av en Rolls Royce i kameravärlden. Och visst är det en lite annorlunda känsla. Men om denna känsla sitter i det faktum att kameran faktiskt garn bättre kvalitet, eller om det är för att optiken har sina karakteristiska röda punkter, det har jag inte riktigt koll på, men, men …

Gå till johanlindsten.imagedesk.se och sök fritt bland alla bilder. Jag erbjuder bilder från Sverige, Europa och resten av världen.

Det är möjligt att hämta fria skissbilder före köp. Bilderna håller tryckkvalitet redan från början, skulle en högre upplösningar behövas så är det bara att kontakta mig. Ambitionen är att arkivet ska vara en naturlig plats att hitta bilder i som inte finns hos exempelvis Scanpix eller andra stora bildbyråer.

Fler bilder tillkommer löpande så det lönar sig att återkommade söka efter det som kan fungera i ditt arbete.

Ansök enkelt om att bli fakturakund via formuläret här eller sedan du gått till webbplatsen (klicka vidare på ”Bli kund” i menyraden). Priser och upplåtelseavtal följer Bildleverantörernas Förenings (BLF) rekommendationer. Aktuella priser och avtal finns på bildbankens webbplats.

Den stora bilden till höger: I samband med att staden Tallinn beslutade att monumentet över Sovjetmaktens kamp mot Hitlertyskland skulle flyttas uppstod bråk om den nya placeringen på en kyrkogård i stadens utkant. Den stora ryska befolkningsgruppen i Tallinn och Estland sökte sig till den nya platsen för monumentet och la där ned röda och vita nejlikor och andra blommor vid den okände soldaten.
Bilden har publicerats i FOI:s tidning ”Framsyn” 2007.
Foto: Johan Lindstén

Jag har i veckan som gått

Läs mer om min syn på grafisk redigering här.

Uppdraget att redigera bilagan har varit en tacksam uppgift. Tack vare alla mycket berättande och innehållsrika bilder som fyller tidningens sidor har det varit en angenäm utmaning att lyfta fram materialet på ett rättvist sätt. Samtliga texter är skrivna av Markus Wilhelmson.

Mina personliga favoritbilder i mässtidningen är alla svartvita och tagna av två fotografer: norske fotografen Morten Krogvolds porträtt av Nelson Mandela – en tät kontakt med en av världens mest hyllade personer – och Marcus Bleasdales bilder från ett våldtaget land: Kongo. Bleasdale är bankmannen som sadlade om för att försöka förändra synen på världen. I dag bor han, liksom Morten Krogvold, i Norge – en händelse som ser ut som en tanke.

Fotomässan går av stapeln i Göteborg mellan den 9 och 11 april, och är en av tre stora mässor i ett roterande arrangemang mellan Stockholm, Oslo och nu Göteborg. Mässgeneral är frilansfotografen Jonas Lemberg, som även arrangerar The PGB Photo Award.

En av de mest mystiska bilder

Vem som tagit denna hårda, i bemärkelsen kontrastrika, bild vet jag inte. Det ser ut att vara en ”snapshot” från förra sekelskiftet, så mycket snapshot det nu kan vara med den ofta stora och tunga utrustning som då behövdes. Och vilka var förutsättningarna för att ta bilden? Kom Mannen kanske förbi samtidigt som fotografen var i full färd med att ta en dokumenterande gatubild där en spårvagn var på väg förbi?

Stockholms stadsmuseum har ett arkiv som man enträget bygger vidare på. Det kallas Stockholmskällan, och är en outsinlig källa till allsköns dokumentation om Stockholm i både bild och text. Spårvagnsbilden har sitt ursprung i 1908 års Stockholm, och är fångad på plåt av Axel Malmström. Klicka på bilderna så blir de större.

Axel Malmström beskrev själv det helvete spårvagnsförarna hade så här:
”Med ansiktet insmort med vaselin, halmskor på fötterna och många lager med kläder så han knappt kunde röra sig, kunde föraren vintertid stå sex timmar i sträck på den oskyddade plattformen.” (4 x Malmström, Rolf Olsson, Carlsson, 1999). Det var inte alltid bättre förr, men det var helt klart annorlunda. Foto: Axel Malmström/Stockholms stadsmuseum

En sak till: Vet du vem som tagit bilden av August Strindberg, och när den är tagen, får du gärna höra av dig med en kommentar här på webben.