Johan Lindstén

Jag har så svårt att förstå vad alla är så sura över. För vad är det för fel på den nya lösningen i Klara? Som det såg ut förut, var det bara en skam, en stor skam, att ha en gigantisk och superanonym skitgul låda som pendang till Stadshuset. Eller vad sägs om trafiklösningen – en gigantisk betongböj på pelare och ilsket gulbelysta tunnlar, med tiotusentals bilar per dygn, som inte tillför något av vare sig skönhet eller tillgänglighet, ity ormen ligger som en vall för all annan kommunikation än den egna. Eller Sheraton: en ljustjuv med sin mörka fasad och urblekta flaggor och sedan länge förlorade ambitioner med butiksgalleria i form av Tysta Marie – allt flankerat av en människofientlig trafikröra.

När nu någon äntligen satt spaden i marken för att bygga och uppföra något som innehåller lekfullhet och esprit, vad kan då rimligen vara fel med det? Bygget har från andra sidan – Klarabergsgatan – inneburit att staden, gatan, fått ett rum med butiker och restauranger som ger liv och rörelse, till skillnad från de anonyma, betongsprayade grå fasaderna med låsta kontors- och fabriksentréeer, som tidigare dominerade blåshålet.

Är det inte dags att låta den numera så förvanskade funktionalismen från 20- och 30-talen få sova, till den finner ett nytt utrymme att vara vacker i? Är det inte dags att snegla på arkitekturen i resten av Europa – Norden – och lära lite av den? Är det inte dags att låta lekfullheten bli centrum? Varför säger vi ”Åhhh …” och ”Ahhh …” när vi är på resa på kontinenten, men aldrig annat än ”Jaha …” här hemma? Lyft blicken och låt dig inspireras, bästa arkitekt, ity du kan bara du får!

Jag har väldigt svårt att förstå vad det är som stör folk så otroligt. Jag har aldrig hört ett bra argument för vad som är så fel, bara att det är ”fult”. Jaha, ja då säger jag att det är både ”snyggt” och ganska ”roligt”.

Foto: White Arkitekter AB

I kväll, den 11 september, nio år efter attentaten mot tvillingtornen i New York och Pentagon i Washington samt det tänkta målet Vita Huset, visar SvT ”United 93″. Men planet som hade desination Vita Huset kom aldrig fram. Det störtade innan det nådde sitt mål. ”United 93” är anropsnamnet på just det plan som skulle nå Vita Huset.

Filmen, som hade premiär 2006, är regisserad av engelsmannen Paul Greengrass. Han har tidigare gjort filmer med samhälls- och verklighetsförankring, som ”Bloody Sunday” och ”Bourne”-filmerna. Senare, 2010, har han gjort ”Green Zone” om USA:s krig i Irak.

Jag recenserade ”United 93” för Sveriges Radio P4. Lyssna på recensionen här nedan.
Fler recensioner finns här, bland annat den av ”Green Zone”.

SR P4 Film – United 93 (2006-08-18) av  Johan Lindsten

Första gången jag hörde Björk var 1992 i låten Hit med The Sugarcubes. Jag jobbade på Efter Tre-redaktionen i Sveriges Radios P3, och hade just snott ihop ett inslag för Unga Efter Tre om min systerson som sköt pilbåge. Musiken som följde på inslaget – eller för den delen var en del av det – skulle gärna hänga ihop med ämnet. Hit gjorde det. Bara någon dag tidigare hade jag gått förbi musikproducenternas Stuart Ward och Staffan Schmidts dörr och hört Hit strömma ut i korridoren. Björks röst svävade över det spegelblanka linoleumgolvet.

Sedan den gången i dörrhålet i 1C-korridoren i Radiohuset på Gärdet i Stockholm har fascinationen för denna otämjda röst varit kvar. Överraskningarna tar aldrig slut. Blandningen av egenhändigt infångade och processade naturljud och symfoniska instrument är mer än musik. De gränsar till konstverk. Vart och ett av dem. Med sin lekfullhet och rytmik tar musiken – konsten – med mig på en resa in i ljudet och och bilden av det som skapas. Att titta på musikvideor brukar inte ge så mycket. Visst är jag partisk när jag säger att Björks videor faktiskt har något att berätta; lekfullheten leder mig in i en drömsk, såväl som verklig berättelse. Men så är det.

Den omvittnat småkrigiska produktionen av filmen Dancer in the dark var också en upplevelse när den nådde vita duken. Ångestens danske uttolkare Lars von Triers möte med en isländsk kompromisslöshet personifierad av Björk kunde gå åt två håll: fiasko eller bra. Det finns några scener som etsat sig fast hos mig genom musiken, bland annat skogshuggarnas balett på järnvägsvagnarna.

Björk är mer än en röst – hon är en del av musiken, ett instrument.

Också Ennio Morricone är en värdig mottagare. Alla dessa ganska lökiga spagetti-westernfilmer kunde ändå ses tack vare Morricones musik.

Det extra lager av ljud – musik – är det som gjort så många filmer till det de blev och är. Ennio Morricones musik är svår att lyssna till som bara musik, men att höra den som grund i filmerna är riktigt bra.

Precis som Björk hämtar Ennio Morricone sina ljud från allt möjligt vid sidan av instrumenten. Rösten är ett bärande element som fyller mig med både värme, iskyla, fruktan och trygghet. Han målar känslor med sina stycken, illustrerar bilden med sin alldeles egna tonalitet.

De evighetslånga, stillebenartade scenerna med fimprökande outlaws i väntan på antagonister hade inte varit möjliga att visa på en biograf om det inte vore för Morricones ljudslingor, som vindlar i kapp med fimprökens slingor som sprids av präriens vindar.

Väntan, ensamhet, anspänning och eruptioner skildrade med känsla och insikt.

Underbart att Polar-priset 2010 går till två egensinniga nyskapare.

(AB, DN, EX, GP, SvD1, SvD2, SDS)

Matt Damon är Chief Miller. Stenhård och lika analyserande som världens alla datorer tillsammans. Fanns det massförstörelsevapen i Irak under Saddam Husseins regim? Många påstod det, bland annat USA och dess allierade i koalitionen som gick till anfall mot Irak våren 2003.

Den brittiske regissören Paul Greengrass, som tidigare gjort ”Bourne”-filmerna tillsammans med Matt Damon, har gjort filmen ”Green zone” om krigets inledande månader. Lyssna till min recension här, men också recensionen om hans film om den 11 september: ”United 93”. Foto: UIP

I dag har Josef Fares nya film ”Farsan” premiär på över hundra dukar runt om i landet. Det är enligt pressmaterialet en ”skön film” som nu tar över stafetten från den tidigare våldsamma ”Leo”; sedd av få men omtyckt av kritiken. Josef Fares vann svenskarnas hjärta med komedin ”Jalla, jalla” och följde upp med polisparodin ”Kopps”. Därifrån blev allvaret mer närvarande i ”Zozo” och ”Leo”.

För Sveriges Radio P4 har jag gjort en recension av ”Farsan”. Du kan lyssna på den och andra recensioner på sidan för filmrecensioner.