Johan Lindstén

Samen som tog makten över sitt ursprung

År 2002 träffade jag den samiska sångerskan Mari Boine på på hennes skivbolags kontor i en fashionabel del av Oslo. Hon var på tillfälligt besök i den norska huvudstaden på väg mot Paris, hennes nya hemstad sedan hon blivit omåttligt populär på kontinenten. Det var den nya skivan ”Eight seasons – Gávcci jahkejuogu” (omslaget till höger) som föranlett intervjun för Sveriges Radios P2-program ”Plats för …”.
Jag förslog intervjun för programmets redaktör Marie Vesterholm, som sedan sände den i början av juni 2002. Vänligen respektera upphovsrätten.

SR P2 – Plats för Mari Boine av johanlindsten

.
Intervjun med Mari Boine blev också en skriven text i musiktidningen Lira #2 2002. Ett stort uppslaget reportage med rubriken ”Blyga Boine” och bilder tagna av mig; ett urval av dem finns här intill artikeln. Läs hela intervjun nedan. Mari Boine på Myspace. Vänligen respektera upphovsrätten.

En shaman i stan

Hon ser på sig själv som en blyg flicka från vildmarken. Ändå väljer hon att bo och leva i den smältdegel som heter Paris. Hon söker anonymiteten i mängden samtidigt som ron i nordnorska Finnmark är hennes kraftkälla.

De schamanistiska repetitiva rytmerna och jojken har alltid varit centrala för Mari Boine. Hon växte upp i ett starkt religiöst hem där mycket av de samiska var bannlyst. I dag väljer hon att bo i Paris.

– Anonymiteten i en stor stad skapar en frihet, säger hon.

Men älven och avskildheten i norr ger lugnet som motvikt. Hennes egen samiska identitet började ta form under Alta-striden på 70-talet efter ett eget starkt förnekande.)

Mari Boine är på tillfälligt besök i Oslo. Medan vi pratar röker hon långa mycket smala cigaretter som hon tar ur en brun och beige ask med ett franskt namn. Hon tänder dem med en sån där papperständsticka som man får på restauranger. Ur ett tjockt glas dricker hon sakta, i små klunkar, ett nästan klarrött te.

En ganska blyg flicka från vildmarken. Så beskriver hon sig. Att hon ändå har valt att numera leva och bo i Paris ser hon som naturligt.

– Jag kan ibland uppleva det som plågsamt att vara i centrum för uppmärksamheten. Paris ger en anonymitet och en chans för mig att bara försvinna i den stora massan. Men lika viktigt är att Paris är en mycket multikulturell stad med impulser från hela världen, säger Mari Boine och slår försiktigt ut med armarna.

Runt händerna har hon svarta manschetter, silversmycken och en ring med flera små ringar fästade i som ger ifrån sig svaga ljud när hon då och då gestikulerar för att understryka det hon säger. Om halsen, varmt färgade glaspärlor i olika former i två vågor flankerade av ett afrikanskt svart halsband med vita snäckor.

– Om det blir allt för vitt runt mig, och då menar jag inte för mycket snö utan för mycket vita människor, så tycker jag att det blir för enformigt. Å andra sidan, när jag varit för länge i storstaden och den börjar framstå som ett stort brölande odjur, då måste jag komma bort och upp till naturen och älven för att finna ro och ny kraft, säger hon och stryker försiktigt det mörkt röda axellånga håret åt sidan.

Hon är här för att lansera sin nya skiva, den första på nästan fyra år.

– Namnet på skivan, Gávcci Jahkejuogu, Åtta årstider, tycker jag ger en bra bild av att vi samer kommer från en värld som är annorlunda och med ett annat perspektiv och ett annat sätt att se på naturen och verkligheten.

Det är stressigt. Skivomslag ska signeras, media och skivbolag rycker i henne. Många småsaker återstår att ordna. Och hon får inte missa planet till Paris. Allt detta till trots, utstrålar hon ett varmt lugn. Hon lutar sig lite framåt när hon lågmält svarar på frågorna. Det är orden och blickarna som bär när hon talar.

Hon har givit ut många egna skivor, och medverkat på flera andras, men berättar att hon trivs bäst på scenen. Att få den där alldeles speciella kontakten med publiken ger henne en känsla av samhörighet och en möjlighet att berätta sin historia.

– Jag försöker skapa ett rum där det finns plats för en del av det som det inte finns plats för i den moderna hektiska världen i storstäderna.

Ett rum skapat av koncentratet av allt det hon hämtar i naturen i Sápmi, Sameland, och som gestaltas genom musiken och sången.

Hennes stora publik finns på kontinenten i bland annat Tyskland, Frankrike och Italien.

Hon söker nya kulturella impulser och uttryck runt sig hela tiden, men kraften kommer ändå från det stora stilla.

– I en stad är det livsviktigt med konserter, med levande musik, film, teater och mycket annat som på ett sätt blir en naturupplevelse på en plats där man inte har så mycket natur att uppleva. Att jag får vara den som kommer med denna upplevelse till storstadsmänniskorna gör mig mycket glad.

Och hon tycker att hon når fram.

– Särskilt publiken i Tyskland sätter stort värde på det jag ger dem och öppnar sig för musiken. Många blir lite förvånade över detta, men jag tror att människor som bor i de industrialiserade delarna av vår värld känner en påtaglig avsaknad av naturen.

Mari Boines föräldrahem i Karasjok ligger på norska Finnmarksvidda invid norsk-finska gränsen utmed den slingrande europaväg 6. Ett streck på kartan rakt söderut från Karasjok skär genom Helsingfors och Riga. Åker man istället nordväst ut hamnar man i Alta, alldeles i brytningen mellan Ishavet och Barents hav.

På 1970-talet pågick en konflikt mellan å ena sidan den norska staten och å andra sidan samer och andra boende utmed Altaälven. Staten ville bygga ut älven och utvinna elenergi. De boende motsatte sig exploateringen av orörd natur och satte sig upp mot planerna. Staten vann och dammen står i dag som en grå kil i Altaälvens dalgång.

Under konflikten talade medierna mycket om samisk tradition och historia. Mari själv gick på gymnasiet och senare på lärarhögskolan och blev allt mer på det klara över sitt eget folks historia. Någonstans där såg hon också hur nationalstaterna på olika sätt höll tillbaka det samiska genom att det inte fanns undervisning om det samiska i skolorna och att det samiska språket bara talades av få.

En av sina första texter skrev hon till John Lennons låt ”Working class hero”. Men hon förstod inte riktigt vad sången handlade om, även om den talade till henne på ett sätt som hon kunde känna igen i sin egen verklighet.

Samtidigt ville Mari Boine själv bort från det samiska. Trots att hon och hennes dåvarande man båda var samer lärde de sitt barn norska med den största självklarhet. Men frågorna kom upp i huvudet om varför det var på det sättet, så motsägelsefullt.

– Jag skrev den där sången om hur det var för samiska barn som sändes till den norska eller svenska skolan och som där upplevde att det samiska språket och den samiska kulturen inte var något värd. Barnen skulle formas till något annat och genom det lära sig att förakta det egna, menar hon.

Efter denna första sång hände det mycket för Mari. En hel räcka sånger kom till som försökte finna ett svar på frågan varför hon hade självhatet. Sedan kom ilskan och raseriet som hon kanaliserade i sånger som exempelvis ”Oppskrift for Herrefolk”, där hon mycket elakt ironiserar över nationalstaternas sätt att kolonialisera både land, själar och traditioner på tvärs mot sedvanegränserna.

Mari Boine tycker att det kan vara jobbigt att hela tiden vara den som minner andra om det obehagliga, att hela tiden vara den arga som talar klartext om orättvisor och fel. Av bland annat den anledningen försöker hon bli mer poetisk i sina texter och lämna ett större utrymme för lyssnaren att själv skapa sig en bild av vad de handlar om.

– Man kan inte heller upprepa sig i all evighet. Jag har ett stort behov av att berätta min historia på andra sätt. Men det jag gjort tidigare finns ju kvar, så inget är förlorat, inte sant, säger hon och skrattar.

Genom att hon själv känner sig friare är hon heller inte arg på samma sätt. Musiken har fungerat som en terapi där hon bearbetat det motsägelsefulla i förnekandet av det egna samiska ursprunget och möjligheten att leva som en fri naturmänniska.

– Nu känner jag att jag har tillgång till, det vackra, det starka och det fina i vår kultur, diamanten.

I föräldrahemmet på 50-, 60- och 70-talen var det mycket som var syndfullt: jojk, dans, musik. Det enda som var tillåtet var psalmsång.

– Det var just denna psalmsång som blev min musikundervisning, säger Mari och ler. Mina föräldrar sjöng ofta psalmer, och det sätt som samer sjunger psalmer på bär många spår av jojken. Det är nog där jag hämtat mitt sätt att sjunga på – och det är jag glad för!

Så trots att jojken var förbjuden kom den fram genom sången i hemmet och bönehuset, utan att någon egentligen tänkte så mycket mer på det.

– Även om någon förbjuder något så är det ändå näst intill omöjligt att helt utrota det. Det finns alltid kvar i någon form och lyser igenom hela tiden, säger Mari. Färgen finns alltid där …

Mari Boine är inte kristen, trots sin uppväxt. Istället finner hon kraften i naturen och naturreligionerna. Hon återkommer hela tiden till den schamanistiska tron, med gudar och andar i allt. Hon beskriver schamanismen som en tro utan hierarkier och med starka band till naturen.

– För mig är det mer naturligt, logiskt, att vända mig till gudar som är knutna till naturen. Och det känns också fel att tillbedja en gud som är en man, den kristna guden. Jag är glad att den tro jag tillsvär mig har både gudar och gudinnor. Det de kristna missionärerna gjorde var ju att effektivt fjärma allt som hade med schamanismen att göra som jojk och trumma och insätta en manlig gud.

Hon tror att vi alla har en naturmänniska i oss. Det som nu sker hos många i den industrialiserade världen är att vi söker oss tillbaka till naturen och de krafter som finns där. Och det är inget konstigt, säger hon, och refererar till en religionshistoriker som menar att alla kulturer ursprungligen var schamanistiska.

– Alla människor var ursprungligen mycket mer knutna till naturen och jag tror också att det schamanistiska är nedärvt i oss, att vi alla bär våra förmödrar och förfäder i oss. Viktigt är också att man inom schamanismen har en levande kommunikation med de tidigare generationerna och andarna.

Jojken är en central del av den schamanistiska kulturen. När en icke-same träffas av en känsla genom jojken så är det ett utslag av en kontakt med det urmänskliga hos alla, menar hon. Det gör att jojken inte bara är intressant för samer utan ett gemensamt språk som tillhör oss alla. Samerna råkar bara var en av de kulturer som fått behålla det längst.

– Vi har något som är universellt som vi måste vara rädda om.

Och det universella finns i musiken – genom de repetitiva rytmerna som schamanerna använde för att nå trans och komma i kontakt med andarna. Som ung kunde Mari Boine ibland få uppleva ett slags trans i samband med psalmsången i slutet av mötena i det læstadianska bönehuset dit hennes föräldrar tog henne.

– Just detta tror jag var en del som överlevt från schamanismen. Jag längtade alltid till det ögonblicket när de började sjunga. Och något av detta söker jag i mina egna konserter, säger hon. Uppnår jag inte denna rörelse och beröring tycker jag inte att konserten varit tillräckligt bra.

Att stå på scenen är något av det största för Mari Boine.

– Det är som att få ha en fot i ett tempel, att vara väldigt nära himmelen.

Johan Lindstén