Johan Lindstén

Leicas M-kameror lockar inga yngre. Sägs det.

Kan hända är det priserna. Kan hända är det den nära nog stillastående tekniken som gör det. Men hur man än vrider och vänder på det så är det mekaniska maskiner, som – i alla fall fram till för några år sedan – var analoga apparater med ett minimum av elektronik. Också sådana kan – faktiskt – locka även yngre. Så nej, jag är ingen gubbe. Än.

Leica M7 kan sägas vara den sista, må så vara den mest raffinerade, av alla i den långa raden av modeller sedan 1920-talet. Jag har lagt händerna på ett exemplar som sålts nytt i Leipzig i Tyskland, det land där kameran fortfarande byggs, delvis för hand. Köptes ny 2003. Men den tillverkas fortfarande som varandes den sista arvtagaren i sin skola och teknik. De nya, M8 och M9, är heldigitala bildmaskiner med ett minimum av mekanik.

Första filmen sitter i, och jag har naturligtvis omåttligt enorma förväntningar. För, så många gånger som jag suttit på kaffebaren Kaffe på S:t Paulsgatan på Södermalm i Stockholm och lyssnat på Carl Johan De Geer som entusiastiskt talat sig varm för Leican som vän – han har till och med gjort en film om sin kamrat: ”Med kameran som tröst”, så måste det ju vara något i hästväg.
Bilden ovan till höger är hämtad från Leicas webbplats.

Håll sedan koll på bildarkivet – johanlindsten.imagedesk.se – där bilder från den här och andra kameror – både analoga och digitala – så småningom kommer att finnas tillgängliga för köp.

Första gången jag hörde Björk var 1992 i låten Hit med The Sugarcubes. Jag jobbade på Efter Tre-redaktionen i Sveriges Radios P3, och hade just snott ihop ett inslag för Unga Efter Tre om min systerson som sköt pilbåge. Musiken som följde på inslaget – eller för den delen var en del av det – skulle gärna hänga ihop med ämnet. Hit gjorde det. Bara någon dag tidigare hade jag gått förbi musikproducenternas Stuart Ward och Staffan Schmidts dörr och hört Hit strömma ut i korridoren. Björks röst svävade över det spegelblanka linoleumgolvet.

Sedan den gången i dörrhålet i 1C-korridoren i Radiohuset på Gärdet i Stockholm har fascinationen för denna otämjda röst varit kvar. Överraskningarna tar aldrig slut. Blandningen av egenhändigt infångade och processade naturljud och symfoniska instrument är mer än musik. De gränsar till konstverk. Vart och ett av dem. Med sin lekfullhet och rytmik tar musiken – konsten – med mig på en resa in i ljudet och och bilden av det som skapas. Att titta på musikvideor brukar inte ge så mycket. Visst är jag partisk när jag säger att Björks videor faktiskt har något att berätta; lekfullheten leder mig in i en drömsk, såväl som verklig berättelse. Men så är det.

Den omvittnat småkrigiska produktionen av filmen Dancer in the dark var också en upplevelse när den nådde vita duken. Ångestens danske uttolkare Lars von Triers möte med en isländsk kompromisslöshet personifierad av Björk kunde gå åt två håll: fiasko eller bra. Det finns några scener som etsat sig fast hos mig genom musiken, bland annat skogshuggarnas balett på järnvägsvagnarna.

Björk är mer än en röst – hon är en del av musiken, ett instrument.

Också Ennio Morricone är en värdig mottagare. Alla dessa ganska lökiga spagetti-westernfilmer kunde ändå ses tack vare Morricones musik.

Det extra lager av ljud – musik – är det som gjort så många filmer till det de blev och är. Ennio Morricones musik är svår att lyssna till som bara musik, men att höra den som grund i filmerna är riktigt bra.

Precis som Björk hämtar Ennio Morricone sina ljud från allt möjligt vid sidan av instrumenten. Rösten är ett bärande element som fyller mig med både värme, iskyla, fruktan och trygghet. Han målar känslor med sina stycken, illustrerar bilden med sin alldeles egna tonalitet.

De evighetslånga, stillebenartade scenerna med fimprökande outlaws i väntan på antagonister hade inte varit möjliga att visa på en biograf om det inte vore för Morricones ljudslingor, som vindlar i kapp med fimprökens slingor som sprids av präriens vindar.

Väntan, ensamhet, anspänning och eruptioner skildrade med känsla och insikt.

Underbart att Polar-priset 2010 går till två egensinniga nyskapare.

(AB, DN, EX, GP, SvD1, SvD2, SDS)

Matt Damon är Chief Miller. Stenhård och lika analyserande som världens alla datorer tillsammans. Fanns det massförstörelsevapen i Irak under Saddam Husseins regim? Många påstod det, bland annat USA och dess allierade i koalitionen som gick till anfall mot Irak våren 2003.

Den brittiske regissören Paul Greengrass, som tidigare gjort ”Bourne”-filmerna tillsammans med Matt Damon, har gjort filmen ”Green zone” om krigets inledande månader. Lyssna till min recension här, men också recensionen om hans film om den 11 september: ”United 93”. Foto: UIP

I dag har Josef Fares nya film ”Farsan” premiär på över hundra dukar runt om i landet. Det är enligt pressmaterialet en ”skön film” som nu tar över stafetten från den tidigare våldsamma ”Leo”; sedd av få men omtyckt av kritiken. Josef Fares vann svenskarnas hjärta med komedin ”Jalla, jalla” och följde upp med polisparodin ”Kopps”. Därifrån blev allvaret mer närvarande i ”Zozo” och ”Leo”.

För Sveriges Radio P4 har jag gjort en recension av ”Farsan”. Du kan lyssna på den och andra recensioner på sidan för filmrecensioner.