Johan Lindstén

Första gången jag hörde Björk var 1992 i låten Hit med The Sugarcubes. Jag jobbade på Efter Tre-redaktionen i Sveriges Radios P3, och hade just snott ihop ett inslag för Unga Efter Tre om min systerson som sköt pilbåge. Musiken som följde på inslaget – eller för den delen var en del av det – skulle gärna hänga ihop med ämnet. Hit gjorde det. Bara någon dag tidigare hade jag gått förbi musikproducenternas Stuart Ward och Staffan Schmidts dörr och hört Hit strömma ut i korridoren. Björks röst svävade över det spegelblanka linoleumgolvet.

Sedan den gången i dörrhålet i 1C-korridoren i Radiohuset på Gärdet i Stockholm har fascinationen för denna otämjda röst varit kvar. Överraskningarna tar aldrig slut. Blandningen av egenhändigt infångade och processade naturljud och symfoniska instrument är mer än musik. De gränsar till konstverk. Vart och ett av dem. Med sin lekfullhet och rytmik tar musiken – konsten – med mig på en resa in i ljudet och och bilden av det som skapas. Att titta på musikvideor brukar inte ge så mycket. Visst är jag partisk när jag säger att Björks videor faktiskt har något att berätta; lekfullheten leder mig in i en drömsk, såväl som verklig berättelse. Men så är det.

Den omvittnat småkrigiska produktionen av filmen Dancer in the dark var också en upplevelse när den nådde vita duken. Ångestens danske uttolkare Lars von Triers möte med en isländsk kompromisslöshet personifierad av Björk kunde gå åt två håll: fiasko eller bra. Det finns några scener som etsat sig fast hos mig genom musiken, bland annat skogshuggarnas balett på järnvägsvagnarna.

Björk är mer än en röst – hon är en del av musiken, ett instrument.

Också Ennio Morricone är en värdig mottagare. Alla dessa ganska lökiga spagetti-westernfilmer kunde ändå ses tack vare Morricones musik.

Det extra lager av ljud – musik – är det som gjort så många filmer till det de blev och är. Ennio Morricones musik är svår att lyssna till som bara musik, men att höra den som grund i filmerna är riktigt bra.

Precis som Björk hämtar Ennio Morricone sina ljud från allt möjligt vid sidan av instrumenten. Rösten är ett bärande element som fyller mig med både värme, iskyla, fruktan och trygghet. Han målar känslor med sina stycken, illustrerar bilden med sin alldeles egna tonalitet.

De evighetslånga, stillebenartade scenerna med fimprökande outlaws i väntan på antagonister hade inte varit möjliga att visa på en biograf om det inte vore för Morricones ljudslingor, som vindlar i kapp med fimprökens slingor som sprids av präriens vindar.

Väntan, ensamhet, anspänning och eruptioner skildrade med känsla och insikt.

Underbart att Polar-priset 2010 går till två egensinniga nyskapare.

(AB, DN, EX, GP, SvD1, SvD2, SDS)

”Vem bär ansvaret för tågkaoset?” Den frågan ställde, föga förvånande, Aktuellt i kvällens 21-sändning i SvT2.

För att diskutera saken hade redaktionen valt att bjuda in landets högst ansvariga för kommunikationerna, infrastrukturminister Åsa Thorstensson (C). Mot henne ställdes Peter Eriksson, språkrör för Miljöpartiet (bilden).
Foto: SVT

Och så långt är det kanske inte något större problem; det är det gängse sättet att göra daglig journalistik på: ställ parterna mot varandra.

Men här är det lite andra utgångspunkter som råder. Det är inte alls tvunget att ta ställning i någon skuldfråga för att det ska vara möjligt att se att det är en (mycket) lång tids försummelser med både kapacitetsutbyggnad, service och underhåll som ligger till grund för att ett land i arktisk miljö för problem med tågen. Men vad är det för vits med att politisera den här frågan. Inget av de två politiska lägren har gjort något för att det ska bli bättre; politiken oaktat färg har drivit fram det system – med fel och brister – som nu visar vad det går för.

Men: frågan om tågen går eller inte, och om Banverket gjort det det ska, och om tågen går sönder av snö och is (sic!) är frågor som är mycket viktigare än politiken. Det är en fråga som har med ett lands funktion att göra. Så kanske skulle de affärsdrivande verken som sköter det hela i praktiken – ett av dem nu så hyllat för att det fått ekonomin att visa svarta siffror efter decennier av rödskimrande ökenvandring – få svårare frågor än det fick efter dagens urskuldande presskonferens som SJ bjöd på.

Vad Aktuellt nu gör är att bjuda Peter Eriksson och Miljöpartiet på en politisk frisläng detta valår, genom att ge honom vatten på hans tågkvarn. En onödig poäng att ge honom. Inte av politiska skäl, utan därför att ingen annan få samma chans att säga: ”Haha! Se vad rätt vi hade!”.

Vettigare än att bjuda in Thostensson hade möjligen varit, att låta Mona Sahlin (S) svara på hur den tidigare regeringen såg på frågan fram till år 2006. Vad vill hon göra nu, med en ny regering, som hon inte ville eller kunde göra före 2006? Och varför.

Aktuellts inbjudan av miljöpartiets Peter Eriksson ligger farligt nära det partiska.

Gör om gör rätt, Aktuellt.

Johan Lindstén
oberoende och opolitisk frilansjournalist