Johan Lindstén

I kväll, den 11 september, nio år efter attentaten mot tvillingtornen i New York och Pentagon i Washington samt det tänkta målet Vita Huset, visar SvT ”United 93″. Men planet som hade desination Vita Huset kom aldrig fram. Det störtade innan det nådde sitt mål. ”United 93” är anropsnamnet på just det plan som skulle nå Vita Huset.

Filmen, som hade premiär 2006, är regisserad av engelsmannen Paul Greengrass. Han har tidigare gjort filmer med samhälls- och verklighetsförankring, som ”Bloody Sunday” och ”Bourne”-filmerna. Senare, 2010, har han gjort ”Green Zone” om USA:s krig i Irak.

Jag recenserade ”United 93” för Sveriges Radio P4. Lyssna på recensionen här nedan.
Fler recensioner finns här, bland annat den av ”Green Zone”.

SR P4 Film – United 93 (2006-08-18) av  Johan Lindsten

Matt Damon är Chief Miller. Stenhård och lika analyserande som världens alla datorer tillsammans. Fanns det massförstörelsevapen i Irak under Saddam Husseins regim? Många påstod det, bland annat USA och dess allierade i koalitionen som gick till anfall mot Irak våren 2003.

Den brittiske regissören Paul Greengrass, som tidigare gjort ”Bourne”-filmerna tillsammans med Matt Damon, har gjort filmen ”Green zone” om krigets inledande månader. Lyssna till min recension här, men också recensionen om hans film om den 11 september: ”United 93”. Foto: UIP

Ett övervakande öga.
Foto: Johan Lindstén

Jag hade en gång en hög chef som kom inrasande fem minuter före lämning av dagstidningssidorna till tryckeriet. Det färdigredigerade materialet på min skärm var av känslig natur och det var viktigt att det blev bra i tidningen. Nattchefen, textförfattaren, fotografen – alla hade tittat och var mer än nöjda med resultatet. Men då kom den höga chefen och sa:

- Så där kan du väl inte göra!
- Nähä …?
- Vi måste göra på ett annat sätt!
- Okej … Hur hade du tänkt dig att vi skulle göra; vi har bara ett par tre minuter kvar till det ska gå till tryck ..?
- Ja … du får väl göra på nå’t annat sätt.
- Har du någon bra idé, så tar jag gärna till mig den, men jag måste nog ha den nu, för att jag ska hinna göra om sidan på tre minuter. Berätta!
- Näh, men jag tycker att vi ska göra om …
(- Suck..!)

Nattchefen kommer till min räddning och berättar att vi måste skicka sidorna nu. Och så blir det. Jag springer efter den höga chefen för att lura av personen en lösning på det som inte funkade och som nu skickats. Jag väntar fortfarande på svaret.

Sedan dess har jag haft chefer som har vetat vad de velat och varit just bra chefer. Faktiskt! För de finns, och jag får väl passa på att smöra lite för dem som känner igen sig.

Göran Segeholm har blivit Lycklig av kritik, skriver han på sin blogg Multijournalist.se.

Det har jag också blivit. I dag. En av mina tidigare uppdragsgivare har ”slängt” en massa mycket karaktärsstärkande omdömen över mig. För visst är det viktigt att få veta hur andra ser på en som person, yrkesmänniska och arbetskamrat.

Jag har fått beröm förr, men tyvärr har det kommit sista dagen på jobbet, och inte under de där månaderna när man drar ett tungt lass på ett bra och självständigt sätt.

Nej: fram för mer beröm på jobbet, uppskattning av sina kolleger och – om så bara med en liten kommentar – ett ord till uppmärksamhet om vad kollegan gjort bra.

Men vad tar man sig då till när det inte är så bra då, ja kanske riktigt dåligt eller rent av fel? Konstruktiv kritik, tror jag man kan stava en lösning. Säg inte att det var dåligt eller fel, säg i stället hur det kan göras i stället. För det är allt för ovanligt att vi gör det.