Björk och Ennio Morricone får Polar-priset 2010
Första gången jag hörde Björk var 1992 i låten Hit med The Sugarcubes. Jag jobbade på Efter Tre-redaktionen i Sveriges Radios P3, och hade just snott ihop ett inslag för Unga Efter Tre om min systerson som sköt pilbåge. Musiken som följde på inslaget – eller för den delen var en del av det – skulle gärna hänga ihop med ämnet. Hit gjorde det. Bara någon dag tidigare hade jag gått förbi musikproducenternas Stuart Ward och Staffan Schmidts dörr och hört Hit strömma ut i korridoren. Björks röst svävade över det spegelblanka linoleumgolvet.
Sedan den gången i dörrhålet i 1C-korridoren i Radiohuset på Gärdet i Stockholm har fascinationen för denna otämjda röst varit kvar. Överraskningarna tar aldrig slut. Blandningen av egenhändigt infångade och processade naturljud och symfoniska instrument är mer än musik. De gränsar till konstverk. Vart och ett av dem. Med sin lekfullhet och rytmik tar musiken – konsten – med mig på en resa in i ljudet och och bilden av det som skapas. Att titta på musikvideor brukar inte ge så mycket. Visst är jag partisk när jag säger att Björks videor faktiskt har något att berätta; lekfullheten leder mig in i en drömsk, såväl som verklig berättelse. Men så är det.
Den omvittnat småkrigiska produktionen av filmen Dancer in the dark var också en upplevelse när den nådde vita duken. Ångestens danske uttolkare Lars von Triers möte med en isländsk kompromisslöshet personifierad av Björk kunde gå åt två håll: fiasko eller bra. Det finns några scener som etsat sig fast hos mig genom musiken, bland annat skogshuggarnas balett på järnvägsvagnarna.
Björk är mer än en röst – hon är en del av musiken, ett instrument.
Också Ennio Morricone är en värdig mottagare. Alla dessa ganska lökiga spagetti-westernfilmer kunde ändå ses tack vare Morricones musik.
Det extra lager av ljud – musik – är det som gjort så många filmer till det de blev och är. Ennio Morricones musik är svår att lyssna till som bara musik, men att höra den som grund i filmerna är riktigt bra.
Precis som Björk hämtar Ennio Morricone sina ljud från allt möjligt vid sidan av instrumenten. Rösten är ett bärande element som fyller mig med både värme, iskyla, fruktan och trygghet. Han målar känslor med sina stycken, illustrerar bilden med sin alldeles egna tonalitet.
De evighetslånga, stillebenartade scenerna med fimprökande outlaws i väntan på antagonister hade inte varit möjliga att visa på en biograf om det inte vore för Morricones ljudslingor, som vindlar i kapp med fimprökens slingor som sprids av präriens vindar.
Väntan, ensamhet, anspänning och eruptioner skildrade med känsla och insikt.
Underbart att Polar-priset 2010 går till två egensinniga nyskapare.
Senaste kommentarer