Johan Lindstén

En av de mest mystiska bilder av en författare jag någonsin sett är den av August Strindberg, som en kulen vinterdag släntrar genom snöblåsten med uppslagen krage. I bakgrundens övre vänstra hörn kan man ana en gestalt som vore den fastfrusen vid åsynen av Den Store.

Vem som tagit denna hårda, i bemärkelsen kontrastrika, bild vet jag inte. Det ser ut att vara en ”snapshot” från förra sekelskiftet, så mycket snapshot det nu kan vara med den ofta stora och tunga utrustning som då behövdes. Och vilka var förutsättningarna för att ta bilden? Kom Mannen kanske förbi samtidigt som fotografen var i full färd med att ta en dokumenterande gatubild där en spårvagn var på väg förbi?

Stockholms stadsmuseum har ett arkiv som man enträget bygger vidare på. Det kallas Stockholmskällan, och är en outsinlig källa till allsköns dokumentation om Stockholm i både bild och text. Spårvagnsbilden har sitt ursprung i 1908 års Stockholm, och är fångad på plåt av Axel Malmström. Klicka på bilderna så blir de större.

Axel Malmström beskrev själv det helvete spårvagnsförarna hade så här:
”Med ansiktet insmort med vaselin, halmskor på fötterna och många lager med kläder så han knappt kunde röra sig, kunde föraren vintertid stå sex timmar i sträck på den oskyddade plattformen.” (4 x Malmström, Rolf Olsson, Carlsson, 1999). Det var inte alltid bättre förr, men det var helt klart annorlunda. Foto: Axel Malmström/Stockholms stadsmuseum

En sak till: Vet du vem som tagit bilden av August Strindberg, och när den är tagen, får du gärna höra av dig med en kommentar här på webben.

”Vem bär ansvaret för tågkaoset?” Den frågan ställde, föga förvånande, Aktuellt i kvällens 21-sändning i SvT2.

För att diskutera saken hade redaktionen valt att bjuda in landets högst ansvariga för kommunikationerna, infrastrukturminister Åsa Thorstensson (C). Mot henne ställdes Peter Eriksson, språkrör för Miljöpartiet (bilden).
Foto: SVT

Och så långt är det kanske inte något större problem; det är det gängse sättet att göra daglig journalistik på: ställ parterna mot varandra.

Men här är det lite andra utgångspunkter som råder. Det är inte alls tvunget att ta ställning i någon skuldfråga för att det ska vara möjligt att se att det är en (mycket) lång tids försummelser med både kapacitetsutbyggnad, service och underhåll som ligger till grund för att ett land i arktisk miljö för problem med tågen. Men vad är det för vits med att politisera den här frågan. Inget av de två politiska lägren har gjort något för att det ska bli bättre; politiken oaktat färg har drivit fram det system – med fel och brister – som nu visar vad det går för.

Men: frågan om tågen går eller inte, och om Banverket gjort det det ska, och om tågen går sönder av snö och is (sic!) är frågor som är mycket viktigare än politiken. Det är en fråga som har med ett lands funktion att göra. Så kanske skulle de affärsdrivande verken som sköter det hela i praktiken – ett av dem nu så hyllat för att det fått ekonomin att visa svarta siffror efter decennier av rödskimrande ökenvandring – få svårare frågor än det fick efter dagens urskuldande presskonferens som SJ bjöd på.

Vad Aktuellt nu gör är att bjuda Peter Eriksson och Miljöpartiet på en politisk frisläng detta valår, genom att ge honom vatten på hans tågkvarn. En onödig poäng att ge honom. Inte av politiska skäl, utan därför att ingen annan få samma chans att säga: ”Haha! Se vad rätt vi hade!”.

Vettigare än att bjuda in Thostensson hade möjligen varit, att låta Mona Sahlin (S) svara på hur den tidigare regeringen såg på frågan fram till år 2006. Vad vill hon göra nu, med en ny regering, som hon inte ville eller kunde göra före 2006? Och varför.

Aktuellts inbjudan av miljöpartiets Peter Eriksson ligger farligt nära det partiska.

Gör om gör rätt, Aktuellt.

Johan Lindstén
oberoende och opolitisk frilansjournalist