Johan Lindstén

För ett par år sedan var jag på Krim-halvön på resa. Det var en del av en rundresa i västra Ukraina. På Krim, där bland annat staden Jalta ligger, där lite grovt uttryckt uppdelningen av Europa mellan segrarmakterna överenskoms vid Jalta-konferensen 1945, finns också örlogsstaden Sevastopol. Fram till för några år sedan var det en sluten stad för alla som inte hade legitima skäl att besöka den plats där den ryska, tidigare sovjetiska, Svarta havs-flottan finns.

Än i dag finns det ceremonier som inviger de unga skolbarnen i samhället. Förr var barnen pionjärer, i dag är det Medborgare i staden man blir. Arrangemanget hålls i det enorma krigsmonumentet i granit och gjutjärn som vidmakthåller minnet av det Stora fosterländska kriget, det vi i väst kallar Andra världskriget. Efter initieringsriten, där barnen får en gul eller en blå sjal och båtmössa i sladdrigt nylontyg, är det dags för fotografering tillsammans men klasskamraterna.

Det kan tyckas stagnerat, men vem är jag att döma, som vuxit upp med ”Ville Valle och Viktor” och Drutten och Jena samt ryska dockfilmer på tv, och som en tid var med i ”Unga örnar”?

Jag kom att tänka på de här bilderna i samband med att jag förbereder mig inför den workshop med Anders Petersen som jag ska delta i, nu i slutet av maj.

Fler bilder från Krim och resten av de västra delarna finns i mitt bildarkiv på ImageDesk. Här finns en särskild katalog med bilder från det förstörda kärnkraftverket i Tjernobyl.

Under Sovjet-maktens framväxt - någonstans i kanten mellan Lenin och Stalin – skulle alla genvägar tas för att komma framåt med stormsteg. Att kopiera allt som visat sig fungera blev vägen framåt – прямой.

Det började med en borrmaskin från Österrike, gick vidare med andra verktyg och optik och passerade på vägen den vid tiden nya Leica II, en liten kamera som tog fin-fina bilder och konstnärerna var tidiga med dem. Bland andra Alexander Rodtjenko, som tog fotokonsten ännu ett steg framåt med maktens språk och den moderna konstruktivismen som adelsmärken. Bilden till höger är hans.

Men makten ville visa att det nya livets stat – Sovjet – kunde den också. Efter några halvhjärtade försök att kopiera den tyska Leica II-kameran startades det i nuvarande östra Ukraina en fabrik som runt 1927 kunde visa upp sin första lyckade kopia. Sedan starten har fabriken FED, som växte till ett helt arbetskooperativ, en ”trud commun”, byggt tiotusentals Leica-kopior. Kameran till höger är just en sådan kopia som jag köpte på auktion i Stockholm i juni i år. En femhundring fick jag ge för den med defekt slutare; en likadan originalkamera från Leica, från mitten slutet av 1930-talet, kostar flera tusen procent mer att köpa. Men så är det ett original också.

Knappast särskilt smickrande kopiering, men fachinernade att det kunde pågå så långt fram som till efter andra världskriget. Också den svenska kameratillverkaren Hasselblad fick känna på kopieringen av sina framgångsrika kameror. ”Kiev” kallades den av Sovjet-makten, och såg, liksom FED-kameran, så gott som exakt likadan ut som det original den efterliknade. Fler än en Hasselblad-användare har också objektiv märkta ”Киев” (”Kiev”) på sina gamla helanaloga ”Bladare”. De är billigare men håller en, i förhållande till kostnaden god kvalitet. Också ett kamerahus märkt Kiev gör ett bra jobb.

Möjligen sitter kvalitén på bilderna mer i betraktarens öga än i vilken utrustning som faktiskt används för att exponera filmen …